Prestationer

Nu tycker jag det går lite långsamt med barnets utveckling. Eller egentligen inte alls, allt verkar fortskrida helt normalt, det är bara jag som börjar känna mig otålig. Nu när det är sol, vår och värme så VILL jag plötsligt så mycket. Och så klart vill jag att A ska hänga med.

Jag vill att han ska vara så där söt och sitta på en filt i skuggan under ett träd och plocka med sina leksaker och gagga gulligt. Jag vill kunna bära honom i bärselen vänd utåt så han får titta på våren. Om nu inte det är lika olämpligt som att köra barnet framåtvänt i barnvagnen? Jag vill att han åtminstone ska kunna hålla i sina grejer med sina händer. Men han kan fortfarande ingenting förutom att vara extremely kjut.

Jamen att det ska hetsas så! Resultat resultat och snabbt ska det gå. Nu är jag ju där själv, kollar utvecklingsveckor, granskar och oroar mig ofrånkomligen lite. Inte för att jag tävlar med någon, tävling är det mest avtändande jag vet. Mest är jag otålig. Jag vill så gärna se honom utvecklas! Det kommer bli så himla roligt och fint att se honom kunna sitta, hålla sina saker, få tänder, äta med sked och allt det där. Jag vill att det ska hända NU samtidigt som jag vill att han ska vara plutten för evigt.

Och samtidigt som han ingenting kan så börjar han ställa allt högre krav på att aktiveras. Han orkar vara vaken längre stunder och han är intresserad av omvärlden. Men hur roar man nån som inget kan mer än att spana? Han får gärna spana på mig när jag pysslar och apar mig och gurglar och grimaserar åt honom och det gör han. Och så skrattar han och så skrattar jag så vi hisnar båda två och jag trillar ner i den där kärleksavgrunden där det känns som man bara faller och faller nerför världens högsta stup. Det är nånting inom mig som öppnas när han skrattar så där, som en kanal rakt in i hjärtat.

En ny sak har han faktiskt lärt sig, han kan äta på sina händer. Han gnager och gnager och sitter allt som oftast med hela knytnäven instucken i munnen. Det betyder ju att han åtminstone har lärt sig att föra händerna till munnen. Och så har han börjat bli mycket skicklig på att dregla så jag har fått falla till föga och handla en sån där scarf som jag inte gillar. Men okej, hellre fulscarf än våta kalla kläder på barnet.

Förra veckan promenerade vi in till muséet och jag hängde en stund på en bänk i solen utanför innan jag betalade dyrt för en kopp varmvatten och en tépåse i museicafét. Utanför muséet stod också ett mindre sällskap med ett yttepyttebarn som knallade omkring i mockasiner och var skitsöt. Pyttebarnet visade sig tillhöra en ensam mamma (det vimlar av oss!) förstod jag eftersom jag tjuvlyssnade nyfiket på konversationen. Det framgick också att pyttebarnet var endast tio månader och hade gått sen det var åtta månader och tre veckor. Jag blev mäkta imponerad. Det måste vara nåt slags världsrekord.

Det där elitbarnet var inte bra för mig tror jag. Det var där nånstans det började. Jag började studera A ur en annan synvinkel, lite som om han var Stefan Holm och jag Stefan Holms pappa ungefär. Lömskt och lite kritiskt började jag kolla vad han egentligen kan och gör och jämföra med vad han borde kunna och göra.

Så himla onödigt. Är det nånting man borde ta till sig av den här tiden och som man inte borde kunna undgå att lära sig som spädbarnsförälder är att saker tar tid. Tålamod är en dygd, tider är omöjliga att passa och planer går i stöpet dagligen. Och det är både bra och skönt att låta saker ta tid. I synnerhet är det nyttigt för mig som heter Rastlös Och Otålig i mellannamn.

Tids nog blir det nog skynda och stress i livet igen. Men jag ska försöka hålla det ifrån oss så länge jag förmår och faktiskt försöka finna det fina i detta långsamma kaos.