Min vän E uttryckte häromdagen sin förvåning över hur skönt det är att inte gå och träna. Hon har varit i det närmaste fanatisk vad gäller träning och en sån som kunnat tacka nej till trevliga grejer för att "jag måste träna". Nu är hon i vecka 31 med den grövsta sortens foglossning och kan endast stapplande ta sig framåt, knappt ligga ner och bara med nöd och näppe sitta på en stol. Jag vet inte hur det känns för jag hade inga lösa fogar, jag kan bara försöka föreställa mig.
Jag känner däremot väl igen känslan av att det där kravet släpper. Och hur skönt det är. Som hon sa: "Världen går faktiskt inte under bara för att jag inte tränar flera gånger i veckan". Hon hade liksom trott det förut, att den skulle göra det.
Precis som jag har trott att världen ska implodera och falla samman i atomer om det inte är kliniskt rent hemma hos mig och allt är undanplockat och står på sin plats i en närmast fascistoid ordning. Jag har inte kunnat gå och lägga mig, inte sätta mig och se på teve, inte slå mig ner framför datorn eller på minsta vis slappna av innan allt är fixat och färdigt.
Nu är det med mina tidigare mått mätt obeboeligt hemma hos mig. Dammsuger gör jag visserligen hyfsat ofta men annan städning går det veckovis emellan. Handfatet är täckt av damm och toaletten städas sporadiskt. Skurat golv och dammtorkat kan jag inte minnas när jag gjorde senast. Och bäst av allt; jag har nästan helt släppt Plocket. Det ligger kläder högt och lågt, mina och Alfons. Jag har påbörjade projekt av Traderaförsäljningar, snickerier och halvuppackade väskor här och där. Det ligger nappar, leksaker och barnkläder på möblerna och ibland på golvet. Och jag tycker det känns lite mysigt. Mys bestående av mitt tidigare så strängt hållna psyke som äntligen får slappna av lite samt min lättnad över sänkta krav och sänkt stressnivå.
Att barnahavande skulle vara rena terapin hade jag inte trott. Tack Alfons!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar