Morgonbetraktelser

Jag trodde det var en stor lastbil som körde förbi utanför men den passerade aldrig så jag tittade ut. Det var ingen lastbil, det var REGNET. Det var så länge sen det regnade så jag kunde inte tolka ljudet. Det var ett stort regn. En välkommen snöbekämpare och nu ett ljuvligt trivsamt smatter mot balkongtaket.

Denna långa regniga morgon som trots den tidiga tiden redan pågått i tre-fyra timmar för vår del. Med lite pauser för omsomningar som jag enträget övertalat mitt sällskap till. Och så har jag betraktat honom. Ingående. I livet och på kort. Jag har försökt föreställa mig hur kan kommer se ut som vuxen, eller åtminstone som ett lite större barn, bakom allt det där bebisaktiga.

Ni vet när man får se bild på nån man känner när den var liten, hur man då kan känna igen och se den där bebisen i den vuxne. Jag försöker se den vuxne i bebisen. Det är lite klurigt. Jag undrar vilka drag som tänker förändras och vilka som ska bestå.

Det är himla konstigt att alla, jag också, har gått igenom det här som han går igenom nu. Att jag också upplevt alltihop. Fångenskapen i en kropp som inte lyder. Frustrationen över att inte kunna påverka eller förändra det man är missnöjd med annat än genom att skrika. Att lära sig se och höra och försöka förstå vad det är man ser och  hör. Närheten, tryggheten och lugnet hos en vuxen kropp och förhoppningsvis kärleken som strömmar från densamma.

Jag har inga medvetna minnen av något av detta men jag har en stark känsla av att det är viktigt att det man inte minns ändå har varit bra. Att det fanns någon där som såg till alla ens behov och som var den trygga närheten. Det är så himla stort att jag ska vara hans någon.