Jag blir så illa till mods av pengar. Allt blir så solkigt och smutsigt när det ska betalas för, när det ska krävas in, delas lika eller roffa åt sig, mätas och värderas. Det gör mig skamsen och generad. Det minsta i människan blir så tydligt. Det småaktiga och fula. Det jag inte vill ha i livet. Jag vill att det ska vara stort och generöst och kärleksfullt.
Och omtanke om A kan inte ersättas med pengar. Pengar kan inte och ska inte stänga eller öppna dörrar till att vara nära A. Det kan inte få handla om det. Man ska få vara glad i ett barn och det ska inte kosta något.
Men rent krasst. Det behövs pengar och jag har varit alldeles för snäll mot pappan. Raserat min egen ekonomi och tömt mitt sparkonto. Dels för att jag har velat vara självständig, jag har inte velat vara skyldig pappan något, jag har velat skapa en tillvaro för mig och A av mina egna pengar. Och dels för att jag har varit för snäll för jag vet att pappan har så himla dålig ekonomi. Jag har tyckt synd om honom och inte velat belasta ytterligare.
Han har fortfarande inte betalat nåt för A. Men nu när vårdnadsfrågan var på tapeten och det var tal om domstol skickade jag in begäran om underhåll till Försäkringskassan. För jag kände att nu jävlar. Ska du ha halvt inflytande ska du också betala hälften. Och nu kommunicerade vi tydligen via högre instans. Och jag vill sköta det via Försäkringskassan, jag kan inte tänka mig någon värre roll än att nån ska komma och sticka till mig pengar i ett kuvert en gång i månaden. Eller att jag ska behöva agera gnatig indrivare och tjafsa med nån om att den faktiskt inte har betalat det och det. Hu.
Nu tycker i alla fall Försäkringskassan att han ska betala fyratusen retroaktivt och sen schablonbeloppet per månad i underhåll. Och enligt vad han säger har han inte rätt till utfyllnadsbidrag. Jag vet mycket väl att han inte har fyratusen och inte heller råd att betala dryga tusenlappen per månad. Och jag tycker synd om honom för det. Och pappan är ledsen och känner sig som en besvikelse för att han inte kan betala.
Och så blir jag förbannad samtidigt, för varför ska jag vara så mesig?? Det är väl synd om MIG också kanske? Ensamstående mödrar brukar ju leva under fattigdomsgränsen MED underhåll. Ska jag leva under fattigdomsgränsen och UTAN underhåll för att han är en ansvarslös person med uppfuckad ekonomi?
Nu vet jag inte om jag ska ringa Försäkringskassan och dra tillbaks min begäran och säga att vi löser det på egen hand. Och kanske försöka få till nån rimlig deal via samarbetssamtal på Familjerätten. Avtal man gör hos dom är också juridiskt bindande. Men jag kanske skulle få lägre underhåll än schablonbeloppet. Eller om jag ska låta Försäkringskassan driva det och låta pappan få ännu mer skulder hos Kronofogden?
Jag tycker det känns så sorgligt och fult att det i slutändan ska handla om såna här löjliga mänskliga påfund som pengar. När kärleken till A är en kosmisk kraft. Att det inte ska räcka med den känslan för att kunna ge honom allt världen har att erbjuda. Det gör mig depp och less och uppgiven och desillusionerad.
Jag vill inte att det ska handla om pengar och annat fult när det bara borde handla om kärlek.
Jag förstår hur du känner, men samtidigt tycker jag att du gör rätt. Det finns ingen anledning för dig att ta på dig en större ekonomisk börda för att han inte har koll på sin ekonomi. Personer som lever så tenderar att ändå göra livet jobbigare för sig själv, som det är på dig och A eller något annat, varför då inte se till att få det du har rätt till.
SvaraRaderaJag tycker att du ska se det som att du gör det för As skull. Långsiktigt se till att han har en trygg omgivning också ekonomiskt. Inte fett kanske, men tryggt.
Så får pappan klara ut sin ekonomi på egen hand. Det är inte din uppgift i det här.
Kram
Instämmer med Mamma Vilja.
SvaraRaderaOch dessutom, 4000 retroaktivt och sen tydligen dryga tusenlappen per månad är egentligen att komma billigt undan relativt vad det kostar att ha bebis... Det ju inte något snack om halva kostnaden eller att dela lika.
Men förstår att det inte kul!
Instämmer med ovanstående. Pappans ekonomi är pappans sak. Den blir inte bättre för att du tar hela ansvaret för ert barn. Låt honom lösa det där bäst han vill för sin sons skull. Å känns det som om du inte behöver pengarna just nu, spara dem åt barnet att använda när de behövs bättre. Det skadar aldrig att ha en buffert.
SvaraRaderaDu gör helt rätt. Du gör det ju för A´s skull. Och ifall pappan verkligen inte kunnat betala, så hade fk stått för det lägsta beloppet, det får jag. Ifall pappan verkligen vill vara pappan så löser han sin ekonomi, jag kanske är krass, men det finns jobb därute ifall han itne har något och när man har ett barn att försörja så kan man itne vara tokkräsen. Får han bara minimilön så kanske fk ger dig vårdnadsbidrag istället. Ah, mina tankar bara. Självklart vet jag inte särskilt mycket om situationen, men jag tycker du gör rätt iaf.
SvaraRaderaNi har rätt! Jag ska stå på mig så klart. Men jag har så svårt för att vara hård.
SvaraRaderaMen så klart himla dumt att låta mina svagheter gå ut över mig själv OCH Alfons.
Och helt sant att fyratusen spänn är extremt billigt att komma undan med vad gäller kostnader kring en bebis.
Jag tackar TACK för råd, tankar och pepp, jättevärdefullt!!
Okej, mina reflektioner går så här;
SvaraRaderaDu ansvarar inte för As pappas ekonomi, utan den måste han ansvara för själv! Curla inte honom, det tror jag bara slår tillbaka på dig själv i slutänden.
Jag känner igenom mig otroligt mkt i ditt resonerande, vi har väldigt lika förutsättningar när det gäller vissa grejer, på gott och ont.
Men ialla fall, tänk nu istället på att (kärlek är fint men) det är pengar som sätter mat på bordet, betalar hyran, försäkringar, nya barnvagnar ;) och så vidare.
Du är duktig som fixar allt själv till A, men du kommer inte få ett tack eller något hederspris för det - tyvärr, så tänk inte att det är ett bakslag att kräva de pengar A har rätt till, dessutom är det inte mkt pengar att tala om (det täcker absolut inte för de utgifter man har), men de kan gott behövas i långa loppet!!!
Och egentligen borde han förstå själv att detta är något han åtminstone måste bidra med - det borde komma av hans initiativ (visst i en drömvärld) så skuldbelägg dig inte för att du begära det som är självklart att A ska få.
Så, skickar lite extrastyrka till dig som slutkläm! :)
Hls PPD