Chuk

Att min opretentiösa minisemester skulle utveckla sig till ren misär hade jag inte räknat med. Den gångna nattens schema har sett ut ungefär så här: amma, spy, bajsa, spy, amma, bajsa, spy, spy, amma, spy och så spy igen idag mitt på dan när jag faktiskt trodde allt var över.

Det har alltså hänt, det mest fruktade, att bli sjuk som ensam förälder. Turligt nog var jag redan på plats i mina egna föräldrars vård när sjukan bröt ut. Dom har kunnat sköta A en hel del idag när jag har legat och ojat mig. Tacksamhet och tusen rosor till dom.

Jag har levt i fasa och oro för att A skulle drabbas av samma men han har sovit som klubbad hela natten mellan amningarna. Han har ännu inte visat några tecken på sjukdom. Men det slog mig att han bajsade väldigt mycket igår. Kanske 5-6 gånger mot vanliga 1-2 gånger. Möjligtvis var det hans lilla beskärda del av magsjukan, är det så är jag evigt tacksam. Men det är fasansfullt att behöva ta hand om nån som måste vårdas när man själv är sjuk. Rekommenderas icke. Det känns också som ett galet regelbrott att krypa ner i sängen bredvid en pytteliten bebis när man är nyspydd och full av smitta. Men ammas ska det ju.

Nu ska man inte ropa heja innan man hoppat över några bäckar men det känns som sjukan är på utdöende. Förhoppningsvis var det vinterkräkets snälla lillasyster vårkräket som slog sina klor i mig. Tolv timmar magsjuka räcker gott och väl.

Nu ska jag bara vila för att snart snart komma åter.