Borta bra, hemma bra

När jag kommer tillbaka till mitt hem efter att ha varit några dagar hos mina föräldrar genomgår jag nästan alltid en kort skräckfas. Jag antar att det är den känslan som jag aldrig känner annars men som de flesta tycker att jag BORDE känna som ensamstående förälder. Efter att ha blivit ompysslad och matad och haft avlastning med A i flera dagar kan jag känna det där. Den vacklande, tveksamma och skrämmande insikten att "Hjälp, nu är jag helt själv med A, hur ska det gå? Det här kommer jag ju aldrig att klara."

Känslan sitter i ungefär tio sekunder. Sedan skakar jag av mig den och den rinner bort längs gatan och så kånkar jag upp all min packning till lägenheten och sen är allting precis som vanligt. Jag tänker aldrig på att det skulle vara något konstigt med att jag bor själv med A. Det har ju aldrig varit på något annat sätt. Och jag tänker aldrig på att problem som uppstår i vardagen skulle vara problem just för att vi inte är två. Måste A bäras för att han har ont i magen så är problemet att A har ont i magen, inte att vi inte är två som bär.

Jag tycker så klart att jag har mycket att stå i och det är ett pusslande och ett kånkande och ett stressande ganska ofta, men tanken att "åh, om vi ändå hade varit två nu" slår mig faktiskt ALDRIG. Jo, möjligtvis i fina stunder. Att förtjusas över det där fina som är A. Men det har ju varit så här från början, jag vet inget annat. Jag fattar att om man varit van vid ett delat föräldraskap blir det så klart konstigt att plötsligt göra det själv.

Meningen med det här inlägget är inte att på något sätt framställa mig som en heroisk übermensch. Det är bara en reflektion kring att jag i tio sekunder ett par gånger i månaden faktiskt förstår vad det är andra tror att jag kanske känner hela tiden. Men det var mycket jobbigare att vara ensam gravid än att vara ensam förälder. Det kanske kan vara en tröst för blivande singelmammor där ute...