Jag vet inte vad det är som gör att jag hela tiden har känslan av att jag är på väg att förlora Alfons. Jag räknar liksom ner utan att jag tänker på det. På något vis har jag fått för mig att han kommer flytta hemifrån när föräldraledigheten är slut och jag ska börja jobba igen. Jag har hela tiden känslan av att vår tid är knapp.
Jag har nog inte fattat att vi troligtvis kommer ses i stort sett varje dag i minst arton år framåt. Och förmodligen och förhoppningsvis mycket ofta även därefter.
Greppa det den som kan.
Jag tror att det handlar om att det kommer ju inte vara bebisen Alfons eller bebisen Mini mer. Ibland håller jag honom bara nära nära för att jag vill alltid alltid alltid minnas hur han är just nu och blir förvånad över hur fort jag har glömt hur han var för bara några månader sedan (när jag träffar andra bebisar i den åldern). För mig känns det också väldigt speciellt eftersom Mini med absolut största sannolikhet kommer att vara mitt enda barn. Eller så är det bara jag som dramatiserar det lite.
SvaraRaderaHej. Jag brukar aldrig kommentera, men jag rös när jag läste inlägget. Är som mina egna ord. Jag fick kämpa för att få min lilla tös som nu är ett år. Jag får dåligt samvete när natten kommer om jag varit frånvarande under dagen. Det är som någon ska hämta henne och jag inte hunnit njuta av henne. Det känns fortfarande otroligt att jag har henne här. Jag vet inte heller om jag någonsin kommer få ett till barn. Men så tacksam för att jag fått detta liv till mig. Det positiva i denna känslan vi har är att man lever i nuet med dem. Tar vara på ögonblicken...../ Linda
SvaraRaderaKanske känns det extra ovisst när man vacklat, tvekat, inte vetat OM och NÄR man eventuellt ska bli förälder. Och om omständigheterna inte har varit dom mest ordinära..
SvaraRaderaJag har aldrig riktigt vetat om jag ens ville ha barn. Nu vet jag.
Och för min del har det nog varit detta med pappan som också har varit slitsamt. Att han först inte alls ville ha A och sen gjorde hårda anpråk på att han minsann skulle ha halva... Då kändes det som om någon höll på att slita A ur mina armar och med det också hjärtat ur min kropp.
Men ja, jag är också tacksam för varje dag och varje minut. Det tror jag är bra.
Kram på er och speciellt tack till Linda för kommentar, du som inte brukar kommentera!
Du, jag känner igen den där känslan, tror det handlar om att man är så himla livrädd för att mista den otroliga lilla ungen man fått - för min del var det fadern som spökade. Trodde han skulle komma och sno åt sig min lilla ifrån mig, nu har dock oron gått över, vet att det inte kommer hända.
SvaraRadera/PPD
PPD: Jag tror som du. Att det var verkligen en traumatisk tid med pappan och är i viss mån fortfarande det, mycket rädsla för att jag ska behöva lämna ifrån mig Alfons till honom. Ständig stress över det och kommer nog vara det ett bra tag framöver.
SvaraRaderaJag försöker sätta mig över det för Alfons skull, men jag vill egentligen bara rymma med A till en annan planet och ge honom det bästa.