Det finns ett inlägg som nog måste skrivas. Fast jag inte vill. Vill hellre glömma och inte veta. Men det är nåt som gnager och skaver och har börjat äta på min hjärna. Jag trodde jag var klar, att det var färdigt och oproblematiskt, bortsorterat och bekymmersfritt. Men nu har demonerna återvänt och gör mig sömnlös och fundersam och översköljer mig med ångestvågor när jag minst anar det.
Sen jag fick Alfons har jag fått smaka på den bottenlösa kärleken. Framförallt på senaste tiden när jag har börjat knyta an till honom mer och mer. Det har blivit väldigt smärtsamt att tänka på att jag tidigare i livet gjort abort. Då, när det hände var det i sig ett trauma men inget jag behövde bearbeta länge efteråt. Det var där och då inget lätt val men det enda tänkbara.
När jag blev gravid med Alfons var det också något som bidrog till beslutet. Jag hade bestämt mig för att aldrig mer ta bort ett barn. Och nu när jag ser, hör och känner Alfons och hur mycket jag älskar honom känner jag mig förtvivlad och har svårt att förlåta mig själv. Vad var det där andra för barn? Vem skulle det ha varit? Klart jag skulle ha fixat det! Hur kunde jag? Jag skulle inte ha...
Och så stor sorg.
Förstår att det kommer över dig. Det är antagligen oundvikligt att tänka som du gör nu när du har Alfons framför dig.
SvaraRaderaFår liknande känslor när jag tänker på att jag var på väg att avsluta gravidigteten.
Du får bara inte klandra dig själv för det. Det var antagligen rätt beslut just då.
Vill du skriva en bok om det här med mig?! Det skulle verkligen behöva lyftas till ytan.
Kram
Usch vad jobbigt.
SvaraRaderaKram
Bulan: Mmm, det var ditt inlägg om beslut som föste upp det till ytan ännu mer. Ut ska det men ont gör det.
SvaraRaderaJa, rätt just då, men om jag bara hade VETAT hur det kan vara att ha bebis? Men som sagt, kanske inte säkert att jag skulle känt samma glädje i det ändå. Jag var annorlunda, allt var annorlunda.
But still...
Jag vill gärna skriva bok! (och ha releasepartaj med p1-folk :)
Och tack och kram på er båda!
Åh vad tråkigt för dig att det tynger så pass mkt som du uttrycker här.
SvaraRaderaVet faktiskt inte om jag kan bidra med några tröstande ord? Tror tyvärr inte det.
Man måste få tillåta sig att sörja det som varit, det vet jag dock med säkerhet.
Sen tror jag också man måste vara snäll mot sig själv och förlåta sig själv.
Kram på dig.
(Så olika det kan vara förresten, jag har gjort aborter, men jag ångrar inget)
/PPD
PPD: Jag ångrar det nog inte egentligen, det känns bara så sorgligt nu, i skenet av Alfons. Då var det nog det enda möjliga. Jag tror det kommer kännas bättre om ett tag igen, det är nog bara en ny dimension av det som har kommit upp nu.
SvaraRaderaMåste tänka på det en stund, sen kommer jag nog kunna lägga det åt sidan.
Kram tillbaks!
åh jag örstår dina tankar. Jaghar själv aldrig gjort abort, men alltid varit förespråkare för fri abort och kvinnans val osv. Och jag tycker fortfarande att det är skitviktigt med fri abort, det är bara min inställningen till min egen kropp. Jag skulle nog inte klara av att abortera ett foster efter att ha varit gravid, och fött fram en mirakelbebis. Jag formade ju som ett band till Ben redan när jag såg honom första ggn, innan första rörelsen. Där låg han och var helt perfekt och fortfarande i aborterbar vecka.
SvaraRaderaSMBC: Jag har heller aldrig varit emot abort, jag är mycket för och är mycket glad att leva i ett samhälle där abort finns som en valmöjlighet.
SvaraRaderaMen just nu i den här svackan så har det känts lite som jag vill gå med konservativa amerikaner utanför nån abortklinik och vifta med plakat :) Gör det inte, du kommer ångra dig, typ.
Fast så tycker jag ju inte egentligen! Bara lite emotionell just nu..
Ja det är fantastiskt vad man bondar när man ser det där lilla krypet. Det börjar hända massor i hjärnan av den visuella upplevelsen, fast man inte fattat ett smack innan.
Nä, jag skulle nog inte klara att göra en abort igen.