Fler no-nos

Igår kom jag att tänka på fler saker jag inte vill göra som förälder. Jag brukar jobba så, i negationer. Tråkigt kanske men det funkar. Det är genom att komma på vad jag INTE vill göra som jag slutligen brukar komma fram till vad jag VILL göra. Det är kanske släkt med det där att jag tycker det funkar att alltid ställa in sig på det värsta. Mesta möjliga smärta, jobb och lidande. Då blir man sen bara lättad och glad när det sällan är så illa. Jag hör ju att det låter helnegativt men jag tycker att det bidrar till att göra mig till en mer positiv person. Att hela tiden tro att allt ska gå så himla bra och ständigt få små smällar här och där hade gjort mig heldeppo tror jag.

Något jag inte kommer göra som förälder är att tatuera in mitt barns namn på kroppen! Varför känner så många ett behov av att göra det? Räcker det inte att man älskar sitt barn och har det närmast sitt hjärta? Jag tycker det blir lite vulgärt att man måste ha det på display. Vem är det man vill bevisa något för?
Jag vet inte om det har att göra med tendensen att barn mer och mer blir accessoarer och attribut, en förlängning av det egna jaget och identiteten som ska visas upp i form kläder, prylar, smycken och tatueringar. Eller så är en tatuering ett substitut. Som att köpa dyra leksaker åt barnet för att döva ett dåligt samvete över att man inte hinner tillbringa så mycket tid med det som man borde. Är man kanske osäker på om man älskar sitt barn tillräckligt och tycker att man måste tatuera in namnet för att bevisa det?

Något som alltid får mig att börja fnissa är tanken på att mina föräldrar, 40-talister, skulle ha mitt och min brors namn intatuerade någonstans :) Jag tror aldrig ens dom skulle tänka tanken. Jag tror att för deras generation var barn inte en så stor grej. Det är naturligtvis alltid stort att få barn, kanske det största, men jag har inte känslan av att vi var i centrum och tog så stor plats på samma sätt som barn gör nuförtiden. Vi blev en del av deras liv och fick hänga med i det och på deras grejer, snarare än att deras liv avstannade och började kretsa bara kring oss.

I samma kategori som tatueringarna måste jag tyvärr placera namnhalsbanden, sorry. Dom där brickorna med sina barns namn som man ska ha runt halsen av någon anledning. Förr i tiden, på 80-talet, fanns det id-brickor med detaljerad personinfo som många bar, kanske ifall man skulle stupa i kalla kriget eller behöva en plötslig blodtransfusion. Men dagens namnbrickor är alltför fattiga på information för att fylla någon egentlig funktion. "Vilken Kevin är det du hör ihop med menar du?". Jag hoppas jag kommer komma ihåg mina barns namn så länge jag lever utan att ha dom inetsade på ett fysiskt föremål.

Nu ska jag gå och duscha så jag blir lite snällare. Sen ska jag skärskåda skeletten i garderoben.