Vad jag vill och inte vill

Man tänker ju lite på hur man inte vill bli och sånt man aldrig vill göra inom ramen för sitt nya uppdrag som moder. Från smått till stort. Och mer och mer kommer säkert dyka upp längs vägen.

Jag tänker inte ha mig själv med bebis som profilbild på Facebook. Med tanke på hur många som har det tycks det vara synnerligen svårt att avhålla sig ifrån men jag ska göra mitt yttersta. Och jag tänker inte skriva om mitt barn i vareviga statusuppdatering. Det kan ju tyckas vara en betydelselös grej men för mig har det att göra med att på något sätt separera sin egen identitet från den identitet man har som förälder. Jag är ju först och främst jag. Sen kanske jag har turen och förmånen att få ett barn också. Men det här med att så totalt identifiera sig med rollen som gravid/mamma är inget jag kan ta till mig. Inte som det känns just nu i alla fall. Dessutom är det sjukt tråkigt att läsa statusuppdateringar på Facebook om folks barn. Ingen annan bryr sig faktiskt i så stor utsträckning som man själv gör, även om man kanske anser att dom borde göra det.

Man ser det ofta på gravid/föräldraforum, massor av mammor och blivande mammor som verkar skapa sig en identitet just kring sin föräldraroll. De är superengagerade i sin graviditet och slänger sig gärna med förkortningar som BM, BF, VUL, UL, MF, SM och ÄL, till synes lyckliga över att få vara en del av denna exklusiva värld med eget språk och egen jargong som de sväljer med hull och hår. Jag känner inget behov av att läsa massor av gravidmagasin och handla alla rätta dyra bebisprylar. Eller läsa om trendiga mamas och deras förlossningar och deras välmående barn. Och jag vill inte känna nån sån press eller skapa massor av förväntningar kring hur man ska vara eller hur man ska snacka eller vilka grejer man måste shoppa. Jag vill vara jag som får ett barn, jag vill inte köpa en hel roll och en hel identitet som nån annan har skapat.

Nu kanske inte jag har haft en idyllisk graviditet på något sätt, i alla fall inte psykiskt, men jag har försökt lyssna inåt, känna efter vad som känns bra för mig och har tagit reda på det jag har undrat och det jag tycker att jag behöver veta. Så klart kommer jag sätta mitt barn före allt annat och så klart kommer barnet vara en integrerad del i mitt liv, men min identitet kommer också vara uppbyggd av andra roller än den som förälder.

På samma sätt vill jag inte förlora mig själv genom att förlora självdistansen. Jag hoppas jag alltid kan fortsätta se på tillvaron med humor. Jag tycker flera nya mammor jag känner har blivit så tråkiga och verkar ta sig själva på så himla stort allvar. Jag kan så klart inte veta hur mycket humor man har kvar när man inte har fått sova på tre dygn, inte duschat på fyra, brösten blöder och man oroar sig för ett spädbarns hälsa. Men jag hoppas att jag ska kunna klämma ur mig åtminstone nån ynka svarthumorironisk tanke för att inte gå under. Det känns som det skulle bli lättare då.

Hoppas jag blir en kool morsa. Om inte annat kan det ju vara intressant att ha på pränt för att läsa om nån månad hur jag tänkte inför. Och hur det blev sen.