Veckorna går fort fort, på måndag kommer redan vecka 39 stormande. Jag har spenderat lite tid med bebisens pappa efter att inte ha setts på några veckor. Som nämndes i förra inlägget är detta umgänge alltid lika deprimerande. Jag blir så frustrerad över allt han inte fattar. Och allt han borde fatta som vilken annan normal människa som helst hade fattat. Det är svårt att ens umgås några timmar eftersom vi inte gillar samma mat, samma tv-program, inte delar några intressen, har helt olika bakgrund och förkunskaper om vår omvärld och jag går i taket när han ger uttryck för värderingar som han tycker är självklara och jag tycker att det är värderingar som man självklart INTE har. Vi har inget att prata om och inte ens är han särskilt intresserad av graviditeten eller förlossningen som kanske skulle kunna vara något vi i alla fall har gemensamt. Det visar sig att han inte har koll på de mest basala förlossningsfakta trots en nästan färdig föräldrakurs. Jag blir så otroligt uppgiven och trött.
Hur det än är så säger han sig vara intresserad av sitt barn, hur det väl blir med detta återstår att se eftersom det brukar vara mer snack än verksamhet. Och intresset innan barnet har kommit har inte varit precis översvallande. Men det börjar skrämma mig att han till exempel skulle kunna hindra mig från att flytta, med hänvisning till sin umgängesrätt till barnet. Häromdagen sa jag att jag skulle vilja flytta härifrån och han sa "du flyttar ingenstans med mitt barn i alla fall". Jag tror med insikt i hans egen trasiga bakgrund att han ser bebis som en första äkta släkting att ha ett fast band till. Jag tycker med anledning bland annat av hans trasiga bakgrund och med vetskapen om att han är en föga ansvarstagande person som dessutom har fullt upp med sig själv att bebis i huvudsak ska vara med mig.
Jag börjar oroa mig för framtiden och det är väl inte vad jag behöver inför stundande förlossning och nu då man enligt instruktionerna bör VILA och samla krafter. Jag känner mig utsatt inför barnafödsel och orkar inte dra igång någon stor konflikt så här dagarna innan..
Något som känns jätteläskigt är också att hur gärna jag än vill så kanske inte tillvaron kommer kunna vara bara jag, barnet och de människor jag väljer in i vårt liv. Barnet är ju tyvärr också hans och barnet har släktingar som jag aldrig ens har träffat och som kanske skulle ha både viljan och rätten att träffa och umgås med vad jag tycker är MITT barn! Jag skulle vara livrädd för att lämna barnet till/hos någon i hans bekantskapskrets. Jag litar inte på hans omdöme ens i fem sekunder.
Nu målar jag fan på alla väggar som finns, jag vet. Bebis har inte ens kommit än. Det blir för stora och för många eventualiteter att ta hänsyn till. Jag ska försöka beta av svårigheter när de uppstår istället. Och nu fokusera på mig och bebis och förlossning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar