Blä

Riktigt dålig dag. Huvudvärk, mensvärk, gnällig unge med feber, arg över strul med pappans Alfonsumgänge och min totala brist på fritid. Det är så mycket värre att ha ställt in sig på någon form av avlastning och sen inte få den, än att tappert bara harva på. Knepet är att aldrig släppa garden.

Fast den stora bakomliggande stressen bottnar nog i att det stundar förändring. Med flytt och jobb och dagis. Allt fix som måste fixas i samband med det känns helt oöverstigligt. Och stressen när måstena börjar hopas i huvudet och rent fysiskt runt omkring mig. Hur ska jag lyckas med allt? När jag under en normal dag inte ens kan lyckas gå ut med soporna till återvinningen, laga en enkel måltid, duscha, dammsuga eller ens gå på toaletten för att en pytteliten människa springer efter mig och gallskriker så fort jag har mitt fokus på något annat än honom? Hur ska jag lyckas packa och flytta ett helt bohag? Och städningen sen... Hej pulshöjning!

Som grädde på moset vill jag varken flytt, jobb eller dagis. Det är en flytt som verkligen verkligen bär mig emot. Jag vill inte dit vi måste. Inget känns roligt i samband med det. Bara tungt och deprimerande. Det är bara av nöd, absolut inte av lust. Jag orkar inte förklara mer i detalj just nu, jag lär återkomma till det..

Det kommer nog bättre dagar, det gör det.