Lipig

Jag har så svårt att acceptera att jag är ledsen. Måste försöka vara stark, skyller på hormonerna. Jag tror ju visserligen att hormonerna är en bidragande orsak, men den där mekanismen att det inte är okej att känna jobbiga känslor och ens visa det för mig själv är sedan länge så inrotad och inövad.

Men jag är så LEDSEN, må det vara hormoner eller icke! Hela helgen har det varit blues och inte har den släppt taget än. Har känts så tragiskt allting, sitta ensam med jättestor mage och sparkande bebis och jag har varit så trött och ledsen av att behöva fixa allt SJÄLV. Städning, matlagning, tvätt, ugnsrengöring, matinköp, planering för föräldraskap, hundpromenader, bilfix och tusen andra saker. Och allt fix hittills har jag fått göra SJÄLV, handlat saker till bebis, köpt spjälsäng och lastat in den i bilen själv, lastat ur den och rullat det platta men tunga Ikeapaketet uppför tre trappor till mitt vindsförråd bara med hjälp av min envishet. Och kanske ännu mer tragiskt känns det att vara ensam med tankar, oro, förväntan och glädje kring barnet och förlossning och hela situationen.

Så ledsen att det här inte är som jag nånsin föreställt mig och att allt känns så sorgligt och misslyckat. Och jag saknar och längtar efter samhörighet och trygghet med någon som går igenom det här TILLSAMMANS med mig. Och någon som tittar till mig och kramar mig och ger mig massage och vill hjälpa mig med grejer. Nu har jag fantastiska föräldrar som ser efter mig en hel del och jag är mycket tacksam för det, må ingen skugga falla över dom, men den där samvaron och närheten till en partner, en annan person som står barnet lika nära som jag själv gör, den saknar och sörjer jag.

Nu vet jag ju rent förnuftsmässigt att många inte får den där närheten och omtanken och samhörigheten trots att de lever i ett parförhållande, och det är kanske egentligen ännu sorgligare. Och jag vet att jag delvis har valt den här situationen själv. Jag hade kunnat välja att avbryta graviditeten när jag insåg. Men jag valde det här. Men jag sorgen över det ofullständiga, känslan av misslyckande och saknad över något som förblev en dröm finns ändå där.

Förlossningsinfon som jag var på tidigare ikväll var bra men känslomässigt blev det kulmen på den där känslostormen som rullade igång i helgen. Jag höll ju på att bryta ihop därinne, man inbillar sig i alla fall att alla andra som är där lever i stabila harmoniska relationer, men så är det kanske inte. När barnmorskorna pratade om att det var viktigt att man kände sig trygg med den personen som var med på förlossningen så kändes det bara som ett stort hål inom mig. De pratade om att partnern kunde agera språkrör för kvinnan under förlossningen för denne var ju den som kände henne allra bäst. Jag tror bebis pappa tänker sig att vara med när bebis ska födas. Men han får mig absolut inte att känna mig trygg och han känner mig inte överhuvudtaget. Sen tror jag också att hormonerna tumlar runt rejält när jag börjar gråta av varenda förlossningsbild och vanliga stillbilder på mamma-pappa-barn. Bara skildringar av förlossningssituationen, intensiteten och styrkan i den får mig att bryta ihop. Hormonkossa. För det är som pms upphöjt till tvåtusen. Lika lätt som jag blir ledsen, lika lätt blir jag arg och uppretad. Jag reagerar och överreagerar på samma gång. Vad som sedan faktiskt är en påfrestande situation och vad som är gravidhormoner kan jag bara spekulera i.

Jag mötte upp pappan på sjukhuset inför infon. Han hade på sig den kalla och avståndstagande masken. Som väntat. Han satt av tiden på föreläsningen, kändes oengagerad och jag får känslan av att han infinner sig för att omgivningen anser att det är hans plikt och han känner det är något han förväntas leva upp till. Men mellan oss finns ju ingen trygghet, ingen tillit, ingen samhörighet och att känna det så påtagligt som ikväll gör mig också helt knäckt. Att träffas och känna det ger mig svart på vitt att det jag längtar efter och saknar inte finns. Och jag blir arg på mig själv för att jag ens hoppas och önskar. Att jag är svag och inte stark. Efteråt frågade jag om vi skulle äta nåt eller fika eller liknande men han sa nej och skulle åka hem. Jag vet inte varför jag ens frågade efter vibbarna jag fick men jag har ändå den där dumma längtan, vill ha nån som bryr sig, vill ha nån som gläds åt bebis och vill prata om den och fantisera om den. Romantiska skitgrejer som bara finns på film. Så jag fick grina i bilen på väg hem istället.

Så var det med det. Ikväll tycker jag synd om mig själv och är lipig, MEN det kommer bättre dagar…

Nygammalt stigma

Jag vet inte om man ska tycka att det är jättekonstigt eller inte bli förvånad alls, men jag har mött en del, som jag trodde, förlegade reaktioner på det här med att vara gravid och inte leva i en etablerad relation. Det verkar som att många i ens omgivning tycker det är jobbigt att hantera.

Under hösten har jag träffat en del släktingar på mammas sida, i min mammas ålder. Gemensamt för dem är att ingen har kommenterat att jag är gravid! Åtminstone inte till mig direkt. Naturligtvis vet de om det, och jag vet att mamma har pratat om det. Dessutom kan man inte undgå min mage. Det är en ny och jättekonstig känsla att smaka på, ett uppenbart faktum som ingen pratar om. Jag har blivit väldigt självmedveten i de här situationerna och att ingen frågar, säger grattis eller nåt annat alls gör att man uppfattar deras agerande som tyst ogillande.

Kanske är de bara osäkra, kanske bär de på normer från sina egna uppväxter då det var uttalat skamligt att vara gravid utan att vara gift. Kanske tror de att JAG går och skäms för min graviditet och därför vill skona mig från ytterligare skam?? En association jag har gjort är att "det är så här det måste kännas att vara homosexuell i konservativa släktsammanhang". Alla vet det, men ingen frågar "normala" frågor som "hur är det med din flick/pojkvän", "ska ni flytta ihop", "ska ni skaffa barn snart" etc etc. Sånt som folk egentligen inte har med att göra men som man ändå frågar, kanske mer eller mindre retsamt. Men ingen frågar! Jag kan tala om att det känns jättekonstigt.

Man trodde kanske att det här skulle vara begränsat till den äldre generationen, men jag träffade också på en barndomskompis som är ett par år yngre än jag. Hon visste inte att jag var gravid, jag berättade lite om situationen och att jag och pappan inte lever ihop, och att jag tyckte att graviditet var för personligt för att basunera ut på exempelvis Facebook, därför vet inte så jättemånga. "Ja det kan jag ju förstå under de omständigheterna" var hennes reaktion.

Sen fick jag också en bestämd känsla på mitt förra jobb att det nog inte var läge att berätta exakt hur lite jag och barnets pappa träffades och att en gemensam framtid för oss var väldigt tveksam. Jag märkte att det fanns tendenser till fördömande och ogillande av sånt som avvek från den etablerade mallen. Varför orkar människor lägga ner kraft och energi på hur andra människor lever sina liv? Och i synnerhet när det gäller att uttrycka ogillande? Så länge ingen skadas eller far illa förstår jag inte hur man kan tycka att man har rätten att ens ha en åsikt, än mindre hur man ORKAR bry sig.

Det känns faktiskt lite som att de ogifta mödrarnas stigma ännu inte är över.

Boys boys överallt boys

Jag har funderat ett tag nu på om hankönande människor så småningom kommer dominera planeten även till antalet, eller är det bara en slump att det bara verkar födas pojkar just nu? Av de ensam-mamma bloggar jag följer så är det kanske 2% som har flickebarn, resten består av konstellationen ensam-mamma-med-pojke. Och profeten på ultraljudet på mvc har ju förutspått även mig i sällskap med ett gossebarn så småningom. Vad ÄR det här? Eller är det bara slumpen som visat in mig på statistiska irrvägar och nu letar jag efter tecken på att hypotesen stämmer?

Idag hade jag tänkt åka från landet och hem till Staden. Men jag fick en tid för bilen på verkstaden vid 16 och vid lunch hade det börjat snöstorma rejält. Och i snöstorm OCH mörker vill jag inte köra så jag anser mig vara insnöad för kvällen och får försöka bege mig hemåt imorgon när det ljusnar.

Det finns något mycket mysigt i att vara insnöad, trots att jag hatar vintern. För mig består det mysiga med väderkaos i att det något slags undantagstillstånd infinner sig. Det finns plötsligt en stark yttre orsak till att saker inte förväntas fungera lika perfekt som annars. Bussar och tåg blir försenade och man kommer för sent till jobbet, och alla är förstående inför detta, tidshetsen släpper. Folk börjar prata med varandra, snöovädret blir en förenande faktor och det infinner sig ett MYS när den här pressen och kravet på perfektion släpper. Jag gillar det!

Jag tycker det är enormt stressande att leva i ett samhälle där bussarna kommer på ett klockslag som är angivet på MINUTEN. Det är faktiskt egentligen helt groteskt. Visst är det bra med struktur och ordning men det får ju inte vara struktur så det blir fientligt för människorna som ska leva i samhället. Jag var i Zimbabwe i 3 månader för ett antal år sedan och bodde i fem veckor i en liten liten by med hyddor mitt ute i ingenstans. Där visste man att bussen gick förbi en gång om dagen, oklart när. Då fick man helt enkelt gå ut till vägen på morgonen och sätta sig under ett träd och vänta på att bussen kom. Det kunde bli efter nån timme, framåt lunch, eller inte förrän på eftermiddagen, man kunde inte så noga veta. Jag vet så klart inte hur det var att verkligen vara bybo och ha det så JÄMT, men jag älskade att vänta på bussen. Där under trädet vid vägen berättades historier, förtroenden utbyttes och bekanta kom förbi under timmarna av väntan. I väntan och vetskapen om att bussen kommer när den kommer, det är inget som jag kan påverka eller kontrollera, infann sig ett LUGN.

 Det är det där LUGNET som infinner sig när man inser att man är utlämnad till omständigheter bortom ens egen kontroll som jag gillar med väderkaos!

På väg till verkstaden förut, det fick bli dagens enda utflykt.

Verkligheten vs Fröken Märkvärdig 1-0

Nyss hemkommen efter att ha spenderat tid med pappan till bebis. Vi har inte setts på en månad. Och i enlighet med att tiden tenderar att släta över, läka sår och invagga oss i glömska så hade jag ju glömt bort exakt HUR energikrävande vårt umgänge är. Jag hade nästan längtat lite efter honom. Inom 12 timmar hade verkligheten kommit ikapp och våra världar hade hunnit kollidera ett antal gånger och jag längtade bara efter att åka därifrån. Jag börjar fundera på om jag verkligen VILL att han ska umgås med bebis och vara en influens i dens liv. Jag vill INTE att han ska förmedla sin livsinställning och sina värderingar och sina attityder! Rädd för det.

Det är svårt det där. Vill inte stå i vägen för umgänge pappa-barn och från vissa håll får man rådet att verkligen se till att involvera pappan, om inte annat så för möjlighet till avlastning etc. Å andra sidan så vet jag inte hur jag ska hantera att lämna över till pappan som jag inte litar på, varken vad gäller konkret ansvarstagande eller syn på barnuppfostran. Att det är lätt att vara efterklok behöver ingen tala om för mig, inte heller att det hade varit lättare att ha valt en rättare far till mitt barn, allt det där förstår jag själv. Nu är läget som det är och det är trixet med den befintliga situationen som behöver lösas. Men hur???

Vill tacka för kommentarer på inlägg! Det blir jag mycket glad för och det är alltid lika roligt och välkommet! Och det gläder när man kan finna varandra i ungefär samma situation och finna att man icke är så ensam som man stundom kan känna sig...

När jag kom hem hade frysen pajat också. Frysen vs Fröken Märkvärdig 1-0. Allt hade tinat. Det var vatten på golvet. Och jag som hade bunkrat med matlådor och grejer inför stundande fattigare tider! :( Så, nu ska jag tillbringa resten av dagen med att tillaga det som räddas kan och hoppas att bebis har god aptit de kommande dagarna...

Inte så produktiv dag

Jag känner mig tung och oföretagsam. Har administrerat lite dataledes, det är en sån otrolig apparat att styra med bara för att man plötsligt råkar ha inget jobb. Måste kollas, fixas, mailas, grubblas, letas, skickas och så vidare! Om jag har tur så har jag fattat mina a-kassetabeller fel och får typ 3000:- mer i månaden än jag hade ställt in mig på. Det hade ju varit ett mycket välkommet missförstånd. Och att ha ett jobb hade känts som rena avkopplingen...

Har även bokat tid med budgetrådgivare på kommunens budgetrådgivning i nästa vecka! Åh vad jag gillar att göra grejer nu så det känns om om jag styr upp saker och ting! Inget får strula, nu ska det minsann redas ut och grejas till punkt och pricka. Ingvor heter hon jag ska träffa, det låter förtroendeingivande tycker jag. Jag vill att hon ska se till så jag går plus varje månad och ge mig en solsemester på slutet som dom i Lyxfällan. Go Ingvor!

Kallt ute och jag sköt upp långa hundpromenaden till middagsdags men solen sprutade ju ner från himlen och det var riktigt VARMT när den gassade mitt på dan. Blev svettigt med mössa, vantar, storjacka och den lille kaminen i magen och när jag kom hem satte jag mig ute i solen igen med en flarra mineralvatten och en bok. Det kan vara bra med höstsol!

Jag funderar också på hur mycket bebis behöver sin pappa. Eftersom han är just den han är. Trasig och lite ansvarslös och omdömeslös och med inte så lika värderingar som bebisens mamma.... Så klart behöver bebis flera trygga vuxna människor, och det finns att tillgå, men jag vet inte om han är en av dom. Så svåra tankar. På ett sätt vill jag att dom ska få ett starkt band, att bebis vet att pappa älskar den. På ett annat sätt är pappa oberäknelig och det hela kan bli en komplicerad relation som kanske ger mer oro än trygghet. Vet inte om jag ska pusha in pappa eller pusha ut honom alldeles...
Vore så sorgligt att behöva säga till ett barn som frågar efter sin pappa att "pappa ville inte ha med dig att göra". Samtidigt känns till exempel tanken på att han skulle ha ensamt ansvar för bebis utan mig inte förtroendeingivande. Vill inte lämna bort bebis till honom. Umgänge helt klart, om det blir så att han vill, men delad vårdnad vet jag inte.

På onsdag är det visning på mormor och morfars hus i Skåne där jag tillbringat alla barndomssomrar men som nu ska säljas. Det är mycket sorgligt. Men det har också varit sorgligt att komma dit och se hur det har förfallit mer och mer för varje år när det har stått alldeles tomt merparten av året. Uppbrott är alltid hårda, men ofta kan de leda en vidare till något annat, framåt där man inte hade kunnat hamna om man inte hade gått igenom det svåra.

Äpplen i mormor och morfars trädgård i oktober

Snart läggdags

Fortfarande huvudvärk. Har stått i en ångande dusch en lång stund för att förhoppningsvis lösa upp lite spänningar i nacke och axlar. Som sagt, ingen gullig pappa som är här och masserar, då får man ta till andra knep. Kändes lite bättre, men jag behöver en lång natts sömn i en bekväm och avslappnad sovställning!

I morse när jag var ute och gick med min hund försökte jag tänka lite på hur det skulle bli sen, hur jag kommer bli och må och tänka kring att ha ett BARN och kom på att jag inte har en aning, det är ett helt outforskat område. Jag har aldrig haft någon nära relation till ett litet barn, har inte haft något syskon eller släkting som fått barn, inte levt nära ett småbarn förut, så jag känner inte alls mig själv i den rollen, vet inget om vem jag är i den situationen. Jag vet hur jag fungerar som vän, som flickvän, som dotter och som djurägare, men hur blir jag som MAMMA?? Det är skrämmande detta ansvar som vilar över rollen, jag har ju ändå hunnit tänka en hel del kring föräldraskap och barn och vet ju hur jag tänker i teorin och hur jag vill vara en bra förälder, så ska man bara lyckas omsätta det i praktiken också. Stora grejer!

Jag tog ju blodprov hos läkaren förut idag. Jag är jätterädd för att ta blodprover. Trots att jag själv jobbar bland annat med blodprovstagningar men på djur. Men när det är jag själv som ska stickas blir det stor ångest. Nu några timmar senare undrar jag inte om det kommer att bli ännu värre att ta bort plåstret. Det sitter som fastsytt! Jag försökte lösa upp limmet i duschen förut, men utan resultat. Så nu förbereder jag mig för det stora rycket...

Första utkasten från i somras...

När jag ändå håller på. Lägger in två små korta inlägg som jag skrev i somras som var tänkt att bli inledningen till den här bloggen:

2010-07-16

Ensam mamma.  Ensamstående mor.  Single parent.  Inte ett neutralt begrepp. Det låter stigmatiserande och för med sig en rad antaganden av olika slag. Men inger också en befriande känsla tycker jag.  Att stå utanför den normativa mallen. Om man som jag är rädd för social kontroll och omgivningens förväntningar så kan detta att faktiskt skapa sin egen norm och välja en annan väg kännas som en lättnad.

Ensamstående förälder innebär ingen att frustrerat tvingas kompromissa med eller hamna i dispyt med över olika åsikter i ämnet barnuppfostran. Men också ingen att dela oron, bekymren, lyckan och kärleken till barnet med. Och det innebär säkert tusen miljarder andra saker också men det tänker jag upptäcka efter hand och hoppas orka skriva om här.

Jag är 13 veckor och 2 dagar gravid när detta skrivs. När det stod klart att jag kanske nog faktiskt blir ensam förälder till det här barnet tog det ett tag att smälta och ännu har jag nog bara påbörjat processen. Jag ska klara det men hur gör man, var en första tanke och jag började googla på ensamstående och gravid i ett försök att få ta del av andras erfarenheter. Det har stärkt mig att finna och läsa om andra som är och har varit i samma eller liknande situation och jag har fått en enorm respekt för dessa kvinnor.

Att börja blogga om föräldraskap kändes INTE  som min grej, men jag tänker ändå göra ett försök, för att också jag förhoppningsvis ska kunna vara till hjälp för någon annan som är eller kommer hamna i min situation.

2010-09-11

I vecka 20 som det är nu kände jag första rörelserna från bebis. En han eller hon eller vad det nu blir. Först kändes det som gas i tarmarna, en luftbubbla på väg ut, men ingen luft behövde komma. Efter bara ett par dagar var det mycket tydligare och fullt box. Nu känns det ganska tydliga rörelser varje gång jag ligger stilla på rygg. Ganska obehagligt om jag får säga det! Lite läskigt att det är en levande varelse inuti min kropp som rör sig och vars förehavanden jag inte alls kan styra över. Och just känslan av dess rörelser är inte helt behagliga. Lite alien-feeling och ”nu sprängs jag” typ.

Man måste våga skriva skit

Så har jag skjutit upp det om och om igen, varje dag med nya ursäkter om VARFÖR jag inte kan börja bloggen just idag. Så är det alltid när jag ska skriva något, jag får skrivkramp bara vid tanken, trots att skrivandet, orden, språket är något jag egentligen älskar och håller högt. Just därför är det alltid förknippat med prestation. Jag får inte skriva dåligt, jag kan inte tillåta mig.

Ett av de mest befriande råden kring skrivkramp fick jag en gång från min vän dramatikern, som delade med sig av sina erfarenheter och hur han brukade tänka: "Man måste våga skriva skit". Det kan vara bra att tänka på. Det måste få bli dåligt, ur det kommer då och då också små guldkorn som man inte hade hittat annars.

Precis som i livet! Jösses :)

En ursäkt ett tag nu har varit att jag aldrig blir nöjd med designmallarna som finns att välja på i blogger. Jag kan inte skriva när det är fult heller. Men det håller inte, nu måste jag börja. Har inte så stor erfarenhet av bloggning, kan hantera ett tangentbord men är inte helt hemma i bloggens psykologi. Vet inte hur man blir hittad, hur man lägger upp sökord som leder andra till ens blogg etc.

En skräck är ju också att folk läser. En annan skräck är att folk inte läser. Till att börja med ska jag använda det här som en dagbok. Fast med modifikationen att andra faktiskt kan läsa. Jag blir inte hur privat som helst.

Det som gav upphov till tanken på en blogg var den livssituation jag plötsligt befann mig i, nämligen att vara gravid utan att först ha ingått i en kärnfamilj. Förhållandet till barnets far kändes osäkert och den helt nya insikten jag stod inför var att jag kanske skulle bli en sån där ensamstående mamma, en sån där jag svurit över att aldrig bli, en situation jag ALDRIG skulle sätta mig i så länge jag hade vettet i behåll.

Jag började girigt leta andras erfarenheter på nätet och hittade några bloggar som drivs av ensamstående mammor, mestadels väldigt unga. Jag är 34 och kanske i en lite annorlunda situation. Det hjälpte mig hur som helst att finna andra som skrev om sina liv, jag blev rörd och stärkt och peppad och kände att det är väl inte riktigt min grej att lägga ut mitt liv på nätet, men jag vill göra det för att hjälp andra i samma eller liknande situation.

Det här var i somras. Jag skrev det första utkastet till inlägg när jag var i vecka 14 tror jag, nu är jag i vecka 26. Jag har fått lära mig en hel del sedan i maj när graviditeten var ett faktum. Mycket har handlat om att ompröva sig själv. Och att släppa fördomar och fördömanden. Ensamma föräldrar, ensamma mammor, var det bara andra som blev och det var INGET jag som ansvarstagande intelligent människa skulle hamna i. Man man ska inte vara så snabb med att döma och ta avstånd, plötsligt gäller det mig eller någon man känner. Och saker hamnar i ett annat perspektiv.

Nu lägger jag in det här och ser om det funkar. Innan jag ångrar mig.