Boys boys överallt boys

Jag har funderat ett tag nu på om hankönande människor så småningom kommer dominera planeten även till antalet, eller är det bara en slump att det bara verkar födas pojkar just nu? Av de ensam-mamma bloggar jag följer så är det kanske 2% som har flickebarn, resten består av konstellationen ensam-mamma-med-pojke. Och profeten på ultraljudet på mvc har ju förutspått även mig i sällskap med ett gossebarn så småningom. Vad ÄR det här? Eller är det bara slumpen som visat in mig på statistiska irrvägar och nu letar jag efter tecken på att hypotesen stämmer?

Idag hade jag tänkt åka från landet och hem till Staden. Men jag fick en tid för bilen på verkstaden vid 16 och vid lunch hade det börjat snöstorma rejält. Och i snöstorm OCH mörker vill jag inte köra så jag anser mig vara insnöad för kvällen och får försöka bege mig hemåt imorgon när det ljusnar.

Det finns något mycket mysigt i att vara insnöad, trots att jag hatar vintern. För mig består det mysiga med väderkaos i att det något slags undantagstillstånd infinner sig. Det finns plötsligt en stark yttre orsak till att saker inte förväntas fungera lika perfekt som annars. Bussar och tåg blir försenade och man kommer för sent till jobbet, och alla är förstående inför detta, tidshetsen släpper. Folk börjar prata med varandra, snöovädret blir en förenande faktor och det infinner sig ett MYS när den här pressen och kravet på perfektion släpper. Jag gillar det!

Jag tycker det är enormt stressande att leva i ett samhälle där bussarna kommer på ett klockslag som är angivet på MINUTEN. Det är faktiskt egentligen helt groteskt. Visst är det bra med struktur och ordning men det får ju inte vara struktur så det blir fientligt för människorna som ska leva i samhället. Jag var i Zimbabwe i 3 månader för ett antal år sedan och bodde i fem veckor i en liten liten by med hyddor mitt ute i ingenstans. Där visste man att bussen gick förbi en gång om dagen, oklart när. Då fick man helt enkelt gå ut till vägen på morgonen och sätta sig under ett träd och vänta på att bussen kom. Det kunde bli efter nån timme, framåt lunch, eller inte förrän på eftermiddagen, man kunde inte så noga veta. Jag vet så klart inte hur det var att verkligen vara bybo och ha det så JÄMT, men jag älskade att vänta på bussen. Där under trädet vid vägen berättades historier, förtroenden utbyttes och bekanta kom förbi under timmarna av väntan. I väntan och vetskapen om att bussen kommer när den kommer, det är inget som jag kan påverka eller kontrollera, infann sig ett LUGN.

 Det är det där LUGNET som infinner sig när man inser att man är utlämnad till omständigheter bortom ens egen kontroll som jag gillar med väderkaos!

På väg till verkstaden förut, det fick bli dagens enda utflykt.