Det är inte bara mig det är synd om utan även om somliga andra, till exempel vissa som måste ha randig strumpa på sig. I går skar sig vissa somliga på ovansidan av tassen vid en sedvanlig springtur i den frusna skogen och trots att det börjat läka fint under natten gick det upp igen vid dagens springtur.
Man blir ännu sjukare med strumpa på sig. Och väldigt stillsam.
Jag visste att hon skulle skada sig för jag utmanade nämligen ödet och sånt gör man inte ostraffat. Under vissa somligas snart tio år i livet har jag nitiskt släpat runt på en hyfsat tung och välfylld kasse med bland annat sjukvårds- och förbandsgrejer så fort vi ska åka bort nånstans och har långt hem. Jag har aldrig behövt använda dem. Igår när vi skulle åka hit till pappa på landet så var jag så trött på att kaska runt som familjen Taikon med åtta väskor så fort vi ska nånstans så djärvt satte jag in hundkassen i garderoben igen. Med tanken och vetskapen om att skadar hon sig så gör hon det den här gången. Men så negativt får man inte tänka.
Jodå. Man vet ju. Man borde ha lärt sig.
Egentligen borde det kanske sys ett stygn för att hålla ihop och få en chans att läka. Hade jag varit i staden hade jag åkt och gjort det. Mitt jobb är i branschen och så klart får skomakarens barn då vackert AVVAKTA under helgen medan andra barn kanske åker in och blir sydda med en gång.
Imorgon när affärerna öppnar kanske vissa somliga åtminstone får byta ut strumpan mot en mer hållfast skomakarbarnssko som också lämpar sig för utebruk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar