Nygammalt stigma

Jag vet inte om man ska tycka att det är jättekonstigt eller inte bli förvånad alls, men jag har mött en del, som jag trodde, förlegade reaktioner på det här med att vara gravid och inte leva i en etablerad relation. Det verkar som att många i ens omgivning tycker det är jobbigt att hantera.

Under hösten har jag träffat en del släktingar på mammas sida, i min mammas ålder. Gemensamt för dem är att ingen har kommenterat att jag är gravid! Åtminstone inte till mig direkt. Naturligtvis vet de om det, och jag vet att mamma har pratat om det. Dessutom kan man inte undgå min mage. Det är en ny och jättekonstig känsla att smaka på, ett uppenbart faktum som ingen pratar om. Jag har blivit väldigt självmedveten i de här situationerna och att ingen frågar, säger grattis eller nåt annat alls gör att man uppfattar deras agerande som tyst ogillande.

Kanske är de bara osäkra, kanske bär de på normer från sina egna uppväxter då det var uttalat skamligt att vara gravid utan att vara gift. Kanske tror de att JAG går och skäms för min graviditet och därför vill skona mig från ytterligare skam?? En association jag har gjort är att "det är så här det måste kännas att vara homosexuell i konservativa släktsammanhang". Alla vet det, men ingen frågar "normala" frågor som "hur är det med din flick/pojkvän", "ska ni flytta ihop", "ska ni skaffa barn snart" etc etc. Sånt som folk egentligen inte har med att göra men som man ändå frågar, kanske mer eller mindre retsamt. Men ingen frågar! Jag kan tala om att det känns jättekonstigt.

Man trodde kanske att det här skulle vara begränsat till den äldre generationen, men jag träffade också på en barndomskompis som är ett par år yngre än jag. Hon visste inte att jag var gravid, jag berättade lite om situationen och att jag och pappan inte lever ihop, och att jag tyckte att graviditet var för personligt för att basunera ut på exempelvis Facebook, därför vet inte så jättemånga. "Ja det kan jag ju förstå under de omständigheterna" var hennes reaktion.

Sen fick jag också en bestämd känsla på mitt förra jobb att det nog inte var läge att berätta exakt hur lite jag och barnets pappa träffades och att en gemensam framtid för oss var väldigt tveksam. Jag märkte att det fanns tendenser till fördömande och ogillande av sånt som avvek från den etablerade mallen. Varför orkar människor lägga ner kraft och energi på hur andra människor lever sina liv? Och i synnerhet när det gäller att uttrycka ogillande? Så länge ingen skadas eller far illa förstår jag inte hur man kan tycka att man har rätten att ens ha en åsikt, än mindre hur man ORKAR bry sig.

Det känns faktiskt lite som att de ogifta mödrarnas stigma ännu inte är över.