Nygammalt stigma

Jag vet inte om man ska tycka att det är jättekonstigt eller inte bli förvånad alls, men jag har mött en del, som jag trodde, förlegade reaktioner på det här med att vara gravid och inte leva i en etablerad relation. Det verkar som att många i ens omgivning tycker det är jobbigt att hantera.

Under hösten har jag träffat en del släktingar på mammas sida, i min mammas ålder. Gemensamt för dem är att ingen har kommenterat att jag är gravid! Åtminstone inte till mig direkt. Naturligtvis vet de om det, och jag vet att mamma har pratat om det. Dessutom kan man inte undgå min mage. Det är en ny och jättekonstig känsla att smaka på, ett uppenbart faktum som ingen pratar om. Jag har blivit väldigt självmedveten i de här situationerna och att ingen frågar, säger grattis eller nåt annat alls gör att man uppfattar deras agerande som tyst ogillande.

Kanske är de bara osäkra, kanske bär de på normer från sina egna uppväxter då det var uttalat skamligt att vara gravid utan att vara gift. Kanske tror de att JAG går och skäms för min graviditet och därför vill skona mig från ytterligare skam?? En association jag har gjort är att "det är så här det måste kännas att vara homosexuell i konservativa släktsammanhang". Alla vet det, men ingen frågar "normala" frågor som "hur är det med din flick/pojkvän", "ska ni flytta ihop", "ska ni skaffa barn snart" etc etc. Sånt som folk egentligen inte har med att göra men som man ändå frågar, kanske mer eller mindre retsamt. Men ingen frågar! Jag kan tala om att det känns jättekonstigt.

Man trodde kanske att det här skulle vara begränsat till den äldre generationen, men jag träffade också på en barndomskompis som är ett par år yngre än jag. Hon visste inte att jag var gravid, jag berättade lite om situationen och att jag och pappan inte lever ihop, och att jag tyckte att graviditet var för personligt för att basunera ut på exempelvis Facebook, därför vet inte så jättemånga. "Ja det kan jag ju förstå under de omständigheterna" var hennes reaktion.

Sen fick jag också en bestämd känsla på mitt förra jobb att det nog inte var läge att berätta exakt hur lite jag och barnets pappa träffades och att en gemensam framtid för oss var väldigt tveksam. Jag märkte att det fanns tendenser till fördömande och ogillande av sånt som avvek från den etablerade mallen. Varför orkar människor lägga ner kraft och energi på hur andra människor lever sina liv? Och i synnerhet när det gäller att uttrycka ogillande? Så länge ingen skadas eller far illa förstår jag inte hur man kan tycka att man har rätten att ens ha en åsikt, än mindre hur man ORKAR bry sig.

Det känns faktiskt lite som att de ogifta mödrarnas stigma ännu inte är över.

Boys boys överallt boys

Jag har funderat ett tag nu på om hankönande människor så småningom kommer dominera planeten även till antalet, eller är det bara en slump att det bara verkar födas pojkar just nu? Av de ensam-mamma bloggar jag följer så är det kanske 2% som har flickebarn, resten består av konstellationen ensam-mamma-med-pojke. Och profeten på ultraljudet på mvc har ju förutspått även mig i sällskap med ett gossebarn så småningom. Vad ÄR det här? Eller är det bara slumpen som visat in mig på statistiska irrvägar och nu letar jag efter tecken på att hypotesen stämmer?

Idag hade jag tänkt åka från landet och hem till Staden. Men jag fick en tid för bilen på verkstaden vid 16 och vid lunch hade det börjat snöstorma rejält. Och i snöstorm OCH mörker vill jag inte köra så jag anser mig vara insnöad för kvällen och får försöka bege mig hemåt imorgon när det ljusnar.

Det finns något mycket mysigt i att vara insnöad, trots att jag hatar vintern. För mig består det mysiga med väderkaos i att det något slags undantagstillstånd infinner sig. Det finns plötsligt en stark yttre orsak till att saker inte förväntas fungera lika perfekt som annars. Bussar och tåg blir försenade och man kommer för sent till jobbet, och alla är förstående inför detta, tidshetsen släpper. Folk börjar prata med varandra, snöovädret blir en förenande faktor och det infinner sig ett MYS när den här pressen och kravet på perfektion släpper. Jag gillar det!

Jag tycker det är enormt stressande att leva i ett samhälle där bussarna kommer på ett klockslag som är angivet på MINUTEN. Det är faktiskt egentligen helt groteskt. Visst är det bra med struktur och ordning men det får ju inte vara struktur så det blir fientligt för människorna som ska leva i samhället. Jag var i Zimbabwe i 3 månader för ett antal år sedan och bodde i fem veckor i en liten liten by med hyddor mitt ute i ingenstans. Där visste man att bussen gick förbi en gång om dagen, oklart när. Då fick man helt enkelt gå ut till vägen på morgonen och sätta sig under ett träd och vänta på att bussen kom. Det kunde bli efter nån timme, framåt lunch, eller inte förrän på eftermiddagen, man kunde inte så noga veta. Jag vet så klart inte hur det var att verkligen vara bybo och ha det så JÄMT, men jag älskade att vänta på bussen. Där under trädet vid vägen berättades historier, förtroenden utbyttes och bekanta kom förbi under timmarna av väntan. I väntan och vetskapen om att bussen kommer när den kommer, det är inget som jag kan påverka eller kontrollera, infann sig ett LUGN.

 Det är det där LUGNET som infinner sig när man inser att man är utlämnad till omständigheter bortom ens egen kontroll som jag gillar med väderkaos!

På väg till verkstaden förut, det fick bli dagens enda utflykt.

Budget och besök

Min ömma moder har varit hos mig på besök i ett dygn och åkte hem för några timmar sedan. Det var trevligt. Hon lagade trattkantarellsoppa åt mig och fyllde på mitt kylskåp och vi promenerade med hunden och var på Ikea och hängde framför teven och hon har börjat sticka en mycket avancerad tröja med flätmönster till bebis. Gulligt! Storleken hon har valt är till en 2-åring så det måste vara ett MYCKET avancerat mönster :) Hon är duktig på att sticka min mamma men det här var nog en liten utmaning. Fint olivgrön blir den i alla fall.

Jag känner mig lite pepp idag. Kanske beror det på att jag spydde upp min tragiska blodtryckstablett imorse och har inte varit alls så yr eller dålig i magen som jag ofta är annars. Första spyan på HELA graviditeten! Och det berodde inte på att jag mådde illa, jag tror snarare att det var en följd av de där hormonerna som förslappar sfinktermuskulaturen i övre magmunnen. Jag låg nämligen i soffan och läste och mådde bra med huvudet rätt lågt när jag kända att frukosten (bl.a té, Proviva och juice) började RINNA baklänges uppför matstrupen. Satte mig hastigt upp men processen hade redan börjat och det GICK inte att svälja ner det igen. Så det blev badrummet snabbt som tusan. Sen märker jag att jag kan äta väldigt mycket mindre mat nu innan det börjar trycka på uppåt. Det gillar jag inte, jag är nämligen en storätare, gillar mycket mat och stora portioner. Har inte lust att sitta och picka i mig pyttebitar.

Mamma hade en fin kommentar om bebisen förut, angående dess eventuella söthet och utseende; "Ja pappan har ju ett ganska sött ansikte så det kanske blir en söt bebis ändå." Som att PAPPANS utseende skulle vara det som kommer rädda barnet från att se ut som ett monster! Det är moderskärlek det :)

Jag var på budgetrådgivning igår och det var bra. Budgetrådgivaren tyckte jag hade mycket bra koll på min ekonomi och det har jag ju, jag vet ju vad det är som kostar och vilka mina fasta utgifter är. Men att HÅLLA sig till endast de utgifterna och inte behöva/vilja ha NÅGONTING utöver det är djävulskt mycket svårare. Och väldigt tråkigt. Vi kom i alla fall fram till att när alla utgifter är betalda så ligger jag 250 kronor minus med min nuvarande a-kasseinkomst. Förslag då var att försöka dra ner matkostnader med 200 kronor och gå ur Hyresgästföreningen. Då borde det gå. Om inget oförutsett inträffar. Det är verkligen mycket tråkigt att vara ekonomiskt begränsad. Men också väldigt peppande att försöka få det att funka! Jag har letat upp en gammal kassabok och ämnar nu hålla hyfsad stenkoll på vad som slinker ut och vad som slinker in. Det vore så himla roligt att kunna SPARA, lägga upp ett litet extraförråd och målet är att bebis ska få ett litet sparkonto också så småningom.

Har börjat lägga ut lite grejer på Tradera igen, det är faktiskt ännu roligare att sälja än att köpa. Lite masigt med pack och skick, men himla stimulerande när det trillar in en extra peng på kontot då och då. Jag behöver kartonger att skicka i bara, just nu är det det enda som hindrar mig från att lägga ut massor med grejer, att jag inte har tillräckligt mycket packmaterial. Förra månaden var det Traderaförsäljning som höll mig flytande.

Mitt gamla jobb ringde tidigare idag och undrade om jag kan hoppa in en dag nästnästa vecka. Och det kan och vill jag ju, men måste ringa a-kassan och kolla konsekvenser av detta. Med karensdagar efter arbete så kan det mycket väl bli så att jag går back på att tacka ja till jobb enstaka dagar. Sjukt system!! Att bibehålla kontakten med arbetsmarknaden borde väl gynnas!!

Blev mest praktiskt snack idag, tänker mycket kring liv och barn och ska försöka formulera det nån gång snart. Hör på radion om debatt kring strikt könsuppdelning av barnkläder i butiker, bra att det uppmärksammas! Det är ju handlar ju tyvärr inte bara om neutrala färger, utan de färger som förknippas med pojkar respektive flickor är ju laddade med olika värden vilket också upphov till olika förväntningar på respektive kön. Vilka egenskaper man förväntas uppvisa som pojke respektive flicka. Dessa begränsande mallar vill i alla fall inte jag pressa in mitt barn i. Undersökningar visar också att barn bemöts väldigt olika, inte bara utifrån könstillhörighet utan också utifrån de färger barn har på kläderna.

Nu ska det sorteras kläder och grejer och imorgon förmiddag ska jag till mvc igen, inte spec. mvc utan vanliga, för mätning av blodtryck, mage och hjärtljudskoll. Tydligen tillhör jag också en riskgrupp för influensa, så ska fråga runt vaccinering och sånt..

Här sitter jag och styr upp! Med för dagen nyinvigd kassabok, att-göra-lista, bankdosa och äpplen från mormors trädgård i Skåne som mamma hade med sig.

Besiktningsdag

Detta är vad som återstår efter gårdagskvällens frosseri... Det som saknas på bilden och som redan är i omlopp i min kropp är en sån där sprillans god chokladkaka med salmiakfyllning. Den heter nåt på finska och omslaget är i nåt svart/vitrutigt mönster. Den gick åt först. Innan det här hade jag gått 5 km spåret med min vän E så det kändes inte helt förkastligt att sätta i sig nåt extra. E berättade dessutom att hon är gravid i vecka 6!! Heja heja!! Jag blev superglad, hon fick missfall för några månader sedan så nu håller jag alla tummar att det ska gå vägen den här gången!! Om allt går väl får hon bebis i början av juli vilket innebär att vi får nästan ett halvårs föräldraledigt TILLSAMMANS. Sweet bliss!

Min bebis är så himla sugen på choklad nuförtiden. Därav gårdagens dödssynd. Bland andra. Men den ska ju gå upp 27 gram i veckan ett tag framöver, så lite extra energi behövs nog. Eller var det 27 gram om dagen??? Jag bör kanske äta lite mer choklad....! :)

Jag mår inte hyvens på förmiddagarna. Jag har aldrig svimmat i hela mitt liv men i förmiddags var det nära. I slutet av dagens första hundpromenad blev det mjölksyra i benen och lite yrsligt och illamående, märktes att syret höll på att ta slut. Masade mig ända till min port och fick hänga mig över trappräcket längst ner i porten och andas många djupa andetag med huvudet lågt. Tog sedan itu med trapporna och tog mig ända till min hall där jag blev halvliggandes ett tag. Sedan badrummet med de sedvanliga tarmproblemen i kombination med djupandning för att inte svimma. Jag medicinerar mot högt blodtryck sedan innan jag blev gravid och har fortsatt med det under graviditeten fast har bytt till ett annat preparat. Men tydligen gör progesteronet när man är gravid att motståndet i kärlen minskar så blodtrycket sänks och ovanpå det äter jag dessutom mina blodtryckssänkande. På morgonen just efter jag har medicinerat så känns det som det blir på tok för lågt. Men enligt min läkare ligger jag normalt i tryck och ska inte sänka medicindosen utan lägga mig och vila när jag blir yr. TUR att jag inte har ett jobb då! Men synd att min hund måste gå ut och att det är så obekvämt att lägga sig och vila på regnvåt asfalt.

Besiktning ja, först var det bilen och jag erövrade några fler vuxenpoäng, första gången på bilbesiktningen med egen bil i eget namn! Dessutom är det ju en KOMBI som sedan första dagen i min ägo har fått mig att känna mig som om jag har lånat mina föräldrars bil. Det blev lite bättre när jag möblerade kombiutrymmet med en gedigen krocksäker hundbur, då hade jag ialla fall en ursäkt att omge mig med en så stor bil, och ännu bättre lär det väl bli med en bilbarnstol i framsätet.
Läckage i avgassystemet löd i alla fall domen. Bör åtgärdas men behöver inte komma på ombesiktning. Det viktigaste verkade vara att man hade med sig en varningstriangel. Det hade jag hört talas om så det hade jag faktiskt införskaffat dagen till ära.

Sen var det dags för ultraljud på specialistmödravården där jag får gå och titta till mig med jämna mellanrum för att jag står på blodtrycksmedicin. Idag var det mätning av blodflödet i navelsträngen. Det var helt normalt. Undrade också om dom kunde se vad det var för kön på bebis, har inte velat veta förut men nu har jag börjat vilja veta vilket namn jag ska ställa in mig på. Jag hade ett så himla bra flicknamn som jag älskar men det får nu läggas på hyllan för det visade ju sig vara en ALFONS som ligger därinne! :) "Jaha, här ser jag en pung och där ser det ut som en snopp" sa barnmorskan lite barskt. Jag hade tänkt mig hon kunde säga typ att det ser ut att vara en liten pojke, men icke sa nicke, hon körde genitaliejargongen.
Så nu ska jag tjacka Alfons Åberg kläder, såna där det står tryckt Alfons över hela magen :) Annars blir det mycket färger, barn ska ha färgglada kläder tycker jag och jag har inget till övers för "tjejkläder" respektive "killkläder". Tragiskt med könsstereotyper applicerade på en nyfödd! Och apfult med bejbirosa och spets och sorgligt att kläder som uppges vara avsedda för pojkar ska vara i begravningsfärger. Barn tycker ju om färger för guds skull!

För övrigt var det lite svårt att se bebis bra på ultraljudet, den har börjat ligga så ihopvikt. För att få plats så klart. Innan har den liksom legat mer raklång och sett ut som ett helt barn, nu var det mer spridda klumpar varav jag kunde identifiera vissa. Nästa koll är i vecka 33, dvs om fem veckor, då ska bebis mätas och kolla så den har vuxit till sig normalt, blodmediciner till trots.

Jag har tvättid nu, fixar och mailar lite och imorgon ska jag på möte på förmiddagen och sedan kommer mamma och bor hos mig i ett dygn. Myspys. Synd att frysen är trasig, annars hade hon säkert fyllt på den ;) Ute är regn, rusk, mörker och blåst. Fram till jul kan jag stå ut med det och tycka att det är stundom mysigt. 1 januari har jag fått nog, alltid.

Vuxenbilen i vintras, ganska smutsig men ändå fin!

Barnuppfostran, ambitioner och soffmodet

Idag är en riktigt kulen höstdag med mörkgrå himmel. Har massa fix att ta tag i som huspassare idag. Passar ju förutom pappas hus även mammas lägenhet och ska åka och sköta även den och dess inneboende krukväxter idag. Förutom det borde jag städa huset och även bilen. Vi får se vad resultatet av dessa ambitioner blir, det visar sig innan läggdags ialla fall.

Det var fint att träffa min gudson och hans familj igår. Hans mamma är min gamla vän från högstadiet och hon är så himla vettig. Ofta när jag hälsar på folk med barn så går jag utmattad och trött därifrån med en känsla av att inte ha lyckats nå fram eller ha etablerat någon slags kontakt överhuvudtaget. Ofta dominerar barnen umgänget så att det blir omöjligt för de vuxna att överhuvudtaget föra en normal konversation. Barn kan faktiskt åtminstone efter en viss ålder få börja lära sig att visa hänsyn, att prata en i taget och att man inte kan avbryta när andra pratar. Jag och min väninna kunde prata, barnen pysslade med sitt och vi pratade och lekte med dom mellan varven. Mycket trevligt. Ofta är det som att barn får skrika och överrösta all andra helt ohämmat och ingen säger till dom?! Jag tycker det är ofattbart.

Min väninna lugnade mig rätt rejält vad gäller mina nojor över barnuppfostran och min rädsla för att misslyckas med att vara förälder så nu känns det som att det praktiskt taget inte kan gå fel :) Jag presentade barnen med varsin uppsättning självlysande vampyrtänder, finfina, skulle vilja ha egna, samt ett memoryspel som vi spelade och jag vann :) Annars brukar barnhjärnor vara himla finurliga på just memory, tror dom har bra fokus i den åldern och är inte fulla av sidospår och distraktionsmoment som en äldre och mer förfallen variant.

Det pågår nån slags variant av gravidmodeblogg hos Bulan & Jag så jag tänkte kontra med att visa hur jag tolkar just soffmodet. När man har fått peta av sig jeansen eller tajtsen och svälla ut i sin fulla prakt efter en dag som gravid kan man till exempel se ut så här:

Linne, mysbyxor och uppknäppt hoodie som INTE sitter åt! :) (samt en glimt av det nyvunna bystmåttet, upp två storlekar i ett nafs)

Snart läggdags

Fortfarande huvudvärk. Har stått i en ångande dusch en lång stund för att förhoppningsvis lösa upp lite spänningar i nacke och axlar. Som sagt, ingen gullig pappa som är här och masserar, då får man ta till andra knep. Kändes lite bättre, men jag behöver en lång natts sömn i en bekväm och avslappnad sovställning!

I morse när jag var ute och gick med min hund försökte jag tänka lite på hur det skulle bli sen, hur jag kommer bli och må och tänka kring att ha ett BARN och kom på att jag inte har en aning, det är ett helt outforskat område. Jag har aldrig haft någon nära relation till ett litet barn, har inte haft något syskon eller släkting som fått barn, inte levt nära ett småbarn förut, så jag känner inte alls mig själv i den rollen, vet inget om vem jag är i den situationen. Jag vet hur jag fungerar som vän, som flickvän, som dotter och som djurägare, men hur blir jag som MAMMA?? Det är skrämmande detta ansvar som vilar över rollen, jag har ju ändå hunnit tänka en hel del kring föräldraskap och barn och vet ju hur jag tänker i teorin och hur jag vill vara en bra förälder, så ska man bara lyckas omsätta det i praktiken också. Stora grejer!

Jag tog ju blodprov hos läkaren förut idag. Jag är jätterädd för att ta blodprover. Trots att jag själv jobbar bland annat med blodprovstagningar men på djur. Men när det är jag själv som ska stickas blir det stor ångest. Nu några timmar senare undrar jag inte om det kommer att bli ännu värre att ta bort plåstret. Det sitter som fastsytt! Jag försökte lösa upp limmet i duschen förut, men utan resultat. Så nu förbereder jag mig för det stora rycket...

Man måste våga skriva skit

Så har jag skjutit upp det om och om igen, varje dag med nya ursäkter om VARFÖR jag inte kan börja bloggen just idag. Så är det alltid när jag ska skriva något, jag får skrivkramp bara vid tanken, trots att skrivandet, orden, språket är något jag egentligen älskar och håller högt. Just därför är det alltid förknippat med prestation. Jag får inte skriva dåligt, jag kan inte tillåta mig.

Ett av de mest befriande råden kring skrivkramp fick jag en gång från min vän dramatikern, som delade med sig av sina erfarenheter och hur han brukade tänka: "Man måste våga skriva skit". Det kan vara bra att tänka på. Det måste få bli dåligt, ur det kommer då och då också små guldkorn som man inte hade hittat annars.

Precis som i livet! Jösses :)

En ursäkt ett tag nu har varit att jag aldrig blir nöjd med designmallarna som finns att välja på i blogger. Jag kan inte skriva när det är fult heller. Men det håller inte, nu måste jag börja. Har inte så stor erfarenhet av bloggning, kan hantera ett tangentbord men är inte helt hemma i bloggens psykologi. Vet inte hur man blir hittad, hur man lägger upp sökord som leder andra till ens blogg etc.

En skräck är ju också att folk läser. En annan skräck är att folk inte läser. Till att börja med ska jag använda det här som en dagbok. Fast med modifikationen att andra faktiskt kan läsa. Jag blir inte hur privat som helst.

Det som gav upphov till tanken på en blogg var den livssituation jag plötsligt befann mig i, nämligen att vara gravid utan att först ha ingått i en kärnfamilj. Förhållandet till barnets far kändes osäkert och den helt nya insikten jag stod inför var att jag kanske skulle bli en sån där ensamstående mamma, en sån där jag svurit över att aldrig bli, en situation jag ALDRIG skulle sätta mig i så länge jag hade vettet i behåll.

Jag började girigt leta andras erfarenheter på nätet och hittade några bloggar som drivs av ensamstående mammor, mestadels väldigt unga. Jag är 34 och kanske i en lite annorlunda situation. Det hjälpte mig hur som helst att finna andra som skrev om sina liv, jag blev rörd och stärkt och peppad och kände att det är väl inte riktigt min grej att lägga ut mitt liv på nätet, men jag vill göra det för att hjälp andra i samma eller liknande situation.

Det här var i somras. Jag skrev det första utkastet till inlägg när jag var i vecka 14 tror jag, nu är jag i vecka 26. Jag har fått lära mig en hel del sedan i maj när graviditeten var ett faktum. Mycket har handlat om att ompröva sig själv. Och att släppa fördomar och fördömanden. Ensamma föräldrar, ensamma mammor, var det bara andra som blev och det var INGET jag som ansvarstagande intelligent människa skulle hamna i. Man man ska inte vara så snabb med att döma och ta avstånd, plötsligt gäller det mig eller någon man känner. Och saker hamnar i ett annat perspektiv.

Nu lägger jag in det här och ser om det funkar. Innan jag ångrar mig.