Man måste våga skriva skit

Så har jag skjutit upp det om och om igen, varje dag med nya ursäkter om VARFÖR jag inte kan börja bloggen just idag. Så är det alltid när jag ska skriva något, jag får skrivkramp bara vid tanken, trots att skrivandet, orden, språket är något jag egentligen älskar och håller högt. Just därför är det alltid förknippat med prestation. Jag får inte skriva dåligt, jag kan inte tillåta mig.

Ett av de mest befriande råden kring skrivkramp fick jag en gång från min vän dramatikern, som delade med sig av sina erfarenheter och hur han brukade tänka: "Man måste våga skriva skit". Det kan vara bra att tänka på. Det måste få bli dåligt, ur det kommer då och då också små guldkorn som man inte hade hittat annars.

Precis som i livet! Jösses :)

En ursäkt ett tag nu har varit att jag aldrig blir nöjd med designmallarna som finns att välja på i blogger. Jag kan inte skriva när det är fult heller. Men det håller inte, nu måste jag börja. Har inte så stor erfarenhet av bloggning, kan hantera ett tangentbord men är inte helt hemma i bloggens psykologi. Vet inte hur man blir hittad, hur man lägger upp sökord som leder andra till ens blogg etc.

En skräck är ju också att folk läser. En annan skräck är att folk inte läser. Till att börja med ska jag använda det här som en dagbok. Fast med modifikationen att andra faktiskt kan läsa. Jag blir inte hur privat som helst.

Det som gav upphov till tanken på en blogg var den livssituation jag plötsligt befann mig i, nämligen att vara gravid utan att först ha ingått i en kärnfamilj. Förhållandet till barnets far kändes osäkert och den helt nya insikten jag stod inför var att jag kanske skulle bli en sån där ensamstående mamma, en sån där jag svurit över att aldrig bli, en situation jag ALDRIG skulle sätta mig i så länge jag hade vettet i behåll.

Jag började girigt leta andras erfarenheter på nätet och hittade några bloggar som drivs av ensamstående mammor, mestadels väldigt unga. Jag är 34 och kanske i en lite annorlunda situation. Det hjälpte mig hur som helst att finna andra som skrev om sina liv, jag blev rörd och stärkt och peppad och kände att det är väl inte riktigt min grej att lägga ut mitt liv på nätet, men jag vill göra det för att hjälp andra i samma eller liknande situation.

Det här var i somras. Jag skrev det första utkastet till inlägg när jag var i vecka 14 tror jag, nu är jag i vecka 26. Jag har fått lära mig en hel del sedan i maj när graviditeten var ett faktum. Mycket har handlat om att ompröva sig själv. Och att släppa fördomar och fördömanden. Ensamma föräldrar, ensamma mammor, var det bara andra som blev och det var INGET jag som ansvarstagande intelligent människa skulle hamna i. Man man ska inte vara så snabb med att döma och ta avstånd, plötsligt gäller det mig eller någon man känner. Och saker hamnar i ett annat perspektiv.

Nu lägger jag in det här och ser om det funkar. Innan jag ångrar mig.