Blå

Ibland kan det bara komma en fet overklighetskänsla över mig. Det gjorde det nu ikväll, när jag stod i duschen. Händer det här? Är det verkligen JAG som ska få ett BARN?? Är det verkligen MIN kropp som har antagit dessa hiskliga proportioner och ska jag verkligen bli någons MAMMA för resten av livet? Och INGET är så som jag tänkte mig att det skulle vara i den alltid VÄLDIGT avlägsna framtid som jag föreställde mig då jag eventuellt skulle börja tänka på att vilja ha ett barn. Det skulle ju vara tillsammans med någon, en själsfrände, en underbar man som jag skulle ha ett underbart förhållande med. Vi skulle vara säkra på vår sak och vara inneslutna i en tjock kokong av kärlek och ömsesidig förståelse och framtidstro.

Och det här förhållandet i sin tur fanns också alltid i en framtid som låg långt bort utom räckhåll. Utom en gång, i mitt förra förhållande, med honom jag hade bestämt mig för, han som skulle få min framtid. Som jag VILLE lämna allt annat med och för och som jag valde och VILLE gå in i allt det där stora med. Sen blev det trassel. Och jag önskar ännu att det hade fungerat, han har ett bo i mitt hjärta och att säga att jag bearbetat färdigt den relationen är en lögn. Han är inte pappan till mitt barn men jag önskar ofta att han vore det.

Det är så lätt att göra sig föreställningar om saker och de hindrar så ofta livet i dess framfart. Det blir så mycket jobbigare att möta verkligheten och ta den för vad den är när man har förutfattade meningar om hur det egentligen borde gå till. Man måste ideligen möblera om i sin föreställningsvärld och förhålla sig till saker igen och igen. Eller så blir man blind och ser inte för man kan inte se förbi sina egna förväntningar.

Som det här med ensam mamma. Det är ett epitet som jag aldrig trodde att jag skulle behöva förlika mig med. Något jag aldrig trodde att jag skulle bli, något som hände andra, mindre nogräknade personer. En situation jag aldrig hade kunnat föreställa mig att jag skulle hamna i. När jag sa det här till min storebror sa han: "Men du har kanske aldrig kunnat se dig själv som en som lever med samma person för resten av livet heller?" Och det är ju helt sant.

Något som alltid skrämt mig är den där förutsägbara trygga kontinuiteten. Jag har aldrig längtat efter ett huslån och en villa att renovera och släktmiddagar och att smälta in i den där mallen av tillhörighet och vanlighet. Jag är rädd för stagnation, jag tilltalas av dynamik. Dock med lagom inslag av trygghet. Så med utgångspunkt från det borde väl egentligen ensam mamma rollen inte förvåna mig så mycket. Men i många år var jag säker på att jag inte ville ha barn. Alls.

Jag vill så klart ha bebisen i magen! För jag har själv valt att behålla den trots att pappan var emot och trots allt annat. Jag vet att det måste finnas lycka och samhörighet för oss någonstans och jag kommer älska bebis så mycket så den blir trött. I kväll är jag lite ledsen och vilsen....

Dagens boktips: Den fina boken av vilken jag stulit mitt bloggalias. "Fröken Livrädd & Kärleken" av Joanna Rubin Dranger.