Nyss hemkommen efter att ha spenderat tid med pappan till bebis. Vi har inte setts på en månad. Och i enlighet med att tiden tenderar att släta över, läka sår och invagga oss i glömska så hade jag ju glömt bort exakt HUR energikrävande vårt umgänge är. Jag hade nästan längtat lite efter honom. Inom 12 timmar hade verkligheten kommit ikapp och våra världar hade hunnit kollidera ett antal gånger och jag längtade bara efter att åka därifrån. Jag börjar fundera på om jag verkligen VILL att han ska umgås med bebis och vara en influens i dens liv. Jag vill INTE att han ska förmedla sin livsinställning och sina värderingar och sina attityder! Rädd för det.
Det är svårt det där. Vill inte stå i vägen för umgänge pappa-barn och från vissa håll får man rådet att verkligen se till att involvera pappan, om inte annat så för möjlighet till avlastning etc. Å andra sidan så vet jag inte hur jag ska hantera att lämna över till pappan som jag inte litar på, varken vad gäller konkret ansvarstagande eller syn på barnuppfostran. Att det är lätt att vara efterklok behöver ingen tala om för mig, inte heller att det hade varit lättare att ha valt en rättare far till mitt barn, allt det där förstår jag själv. Nu är läget som det är och det är trixet med den befintliga situationen som behöver lösas. Men hur???
Vill tacka för kommentarer på inlägg! Det blir jag mycket glad för och det är alltid lika roligt och välkommet! Och det gläder när man kan finna varandra i ungefär samma situation och finna att man icke är så ensam som man stundom kan känna sig...
När jag kom hem hade frysen pajat också. Frysen vs Fröken Märkvärdig 1-0. Allt hade tinat. Det var vatten på golvet. Och jag som hade bunkrat med matlådor och grejer inför stundande fattigare tider! :( Så, nu ska jag tillbringa resten av dagen med att tillaga det som räddas kan och hoppas att bebis har god aptit de kommande dagarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar