Under de två-tre år vi känt varandra har vi haft en enorm fysisk attraktion till varandra som har varit det som hela relationen grundat sig på och som har kunnat skyla över det mesta vad gäller olikheter i övrigt. Vi har haft en väldigt passionerad relation just på grund av dessa olikheter, det har varit på och av, uppbrott och försoningar, äventyr, romantik och starka känslor. Men utöver detta, inget. Inget av substans. Där han tänker svart tänker jag vitt. Våra bakgrunder, vår livsföring, våra värderingar, våra framtidsplaner, i ALLT står vi så långt ifrån varandra som det överhuvudtaget kan vara möjligt. Vi känner inte varandra, når inte fram till varandra, kan inte kommunicera alls.
Nu när den fysiska attraktionen är i skymundan sedan ett tag tillbaks framstår allt det här plågsamt tydligt. Det finns inget att ta till längre som kan bygga någon som helst bro mellan våra världar. Relationen oss emellan är helt tom och totalt meningslös. Förutom det faktum att vi ska bli föräldrar till samma barn.
Jag vet att jag kan göra det själv men med honom känner jag ingen stadga, ingen trygghet och ingen tillit. Det är iallafall bättre att känna sig ensam och också vara det, fysiskt och praktiskt. Det är ännu mer plågsamt att känna sig ensam i någons sällskap.
Har haft tvättid idag och bland annat tvättat begagnade barnkläder. Mycket gullighetspoäng på den lilla bland dom större!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar