Idiot

Jag fick sms för en stund sen från bebis pappa. Han visste att jag skulle på massage idag och frågade hur det hade varit på den. Jag skrev tillbaks att det inte blivit någon massage, att jag fått väldigt ont och ringt barnmorska och läkare, blivit rädd och inte vetat vad som var fel och trott jag skulle föda.
Han skrev tillbaks: "Va göru nu då? Jag har budat på en Iphone."

?????????

Jag skrev tillbaks och undrade om han inte kunnat skriva nåt i stil med "Stackars dig", "Hur mår du?", "Hur mår barnet?", "Jag tänker på dig", "Önskar jag kunde vara där och ta hand om dig" eller vad som helst som visade på någon form av empati.

Han svarade då att han antog att jag aldrig skulle skriva så till honom (vilket jag naturligtvis skulle ha gjort) så därför frågade han istället vad jag gjorde. Då blev jag vansinnig och superledsen och så enormt frustrerad och skrev tillbaks igen och undrade om det pågick någon slags tävling i att inte visa omtanke. För om det var så så klarade jag mig bättre själv.

Då undrade han varför inte kunde säga vad jag gjorde, höll jag på med något hemligt eller ville inte säga var jag var kanske? Nu tycker han att jag ska be om ursäkt för att jag har gjort fel och varit dum och reagerat fel och dessutom be om ursäkt för att jag inte kan säga vad jag gör. (Jag har legat och vilat mig hemma hos mina föräldrar hela dagen) "Du kan ju höra av dig när du inser att du har fel".

Han är en så galet instabil person. Ingen trygghet i sig själv och han kan inte ge någon trygghet till mig. Normal omtanke och empati ligger inte för honom. Han har en väldigt störd barndom som har varit i total avsaknad av just omtanke och empati så jag kan förstå att han är som han är. Men att han ska vara mitt stöd på förlossningen gör mig livrädd.

Ska jag behöva tigga och be om hans omsorg så kan det kvitta, då känns det mindre ensamt att inte ens ha förväntningar på att han ska bry sig. Jag blir så otroligt ledsen av att vara liten och rädd och trött och allt jag får är svartsjuka anklagelser om att jag kanske är på fel plats enligt honom? Sån otrolig paranoia som tar all min energi.

Om andra gravida får bryta ut i gråtattacker för att deras partner köpt hem fel sorts glass och det anses normalt så måste väl jag få reagera på att den person som förväntas stå mig närmast i den här situationen är totalt emotionellt avstängd och helt i avsaknad av empatisk förmåga??