Men jag är så LEDSEN, må det vara hormoner eller icke! Hela helgen har det varit blues och inte har den släppt taget än. Har känts så tragiskt allting, sitta ensam med jättestor mage och sparkande bebis och jag har varit så trött och ledsen av att behöva fixa allt SJÄLV. Städning, matlagning, tvätt, ugnsrengöring, matinköp, planering för föräldraskap, hundpromenader, bilfix och tusen andra saker. Och allt fix hittills har jag fått göra SJÄLV, handlat saker till bebis, köpt spjälsäng och lastat in den i bilen själv, lastat ur den och rullat det platta men tunga Ikeapaketet uppför tre trappor till mitt vindsförråd bara med hjälp av min envishet. Och kanske ännu mer tragiskt känns det att vara ensam med tankar, oro, förväntan och glädje kring barnet och förlossning och hela situationen.
Så ledsen att det här inte är som jag nånsin föreställt mig och att allt känns så sorgligt och misslyckat. Och jag saknar och längtar efter samhörighet och trygghet med någon som går igenom det här TILLSAMMANS med mig. Och någon som tittar till mig och kramar mig och ger mig massage och vill hjälpa mig med grejer. Nu har jag fantastiska föräldrar som ser efter mig en hel del och jag är mycket tacksam för det, må ingen skugga falla över dom, men den där samvaron och närheten till en partner, en annan person som står barnet lika nära som jag själv gör, den saknar och sörjer jag.
Nu vet jag ju rent förnuftsmässigt att många inte får den där närheten och omtanken och samhörigheten trots att de lever i ett parförhållande, och det är kanske egentligen ännu sorgligare. Och jag vet att jag delvis har valt den här situationen själv. Jag hade kunnat välja att avbryta graviditeten när jag insåg. Men jag valde det här. Men jag sorgen över det ofullständiga, känslan av misslyckande och saknad över något som förblev en dröm finns ändå där.
Förlossningsinfon som jag var på tidigare ikväll var bra men känslomässigt blev det kulmen på den där känslostormen som rullade igång i helgen. Jag höll ju på att bryta ihop därinne, man inbillar sig i alla fall att alla andra som är där lever i stabila harmoniska relationer, men så är det kanske inte. När barnmorskorna pratade om att det var viktigt att man kände sig trygg med den personen som var med på förlossningen så kändes det bara som ett stort hål inom mig. De pratade om att partnern kunde agera språkrör för kvinnan under förlossningen för denne var ju den som kände henne allra bäst. Jag tror bebis pappa tänker sig att vara med när bebis ska födas. Men han får mig absolut inte att känna mig trygg och han känner mig inte överhuvudtaget. Sen tror jag också att hormonerna tumlar runt rejält när jag börjar gråta av varenda förlossningsbild och vanliga stillbilder på mamma-pappa-barn. Bara skildringar av förlossningssituationen, intensiteten och styrkan i den får mig att bryta ihop. Hormonkossa. För det är som pms upphöjt till tvåtusen. Lika lätt som jag blir ledsen, lika lätt blir jag arg och uppretad. Jag reagerar och överreagerar på samma gång. Vad som sedan faktiskt är en påfrestande situation och vad som är gravidhormoner kan jag bara spekulera i.
Jag mötte upp pappan på sjukhuset inför infon. Han hade på sig den kalla och avståndstagande masken. Som väntat. Han satt av tiden på föreläsningen, kändes oengagerad och jag får känslan av att han infinner sig för att omgivningen anser att det är hans plikt och han känner det är något han förväntas leva upp till. Men mellan oss finns ju ingen trygghet, ingen tillit, ingen samhörighet och att känna det så påtagligt som ikväll gör mig också helt knäckt. Att träffas och känna det ger mig svart på vitt att det jag längtar efter och saknar inte finns. Och jag blir arg på mig själv för att jag ens hoppas och önskar. Att jag är svag och inte stark. Efteråt frågade jag om vi skulle äta nåt eller fika eller liknande men han sa nej och skulle åka hem. Jag vet inte varför jag ens frågade efter vibbarna jag fick men jag har ändå den där dumma längtan, vill ha nån som bryr sig, vill ha nån som gläds åt bebis och vill prata om den och fantisera om den. Romantiska skitgrejer som bara finns på film. Så jag fick grina i bilen på väg hem istället.
Så var det med det. Ikväll tycker jag synd om mig själv och är lipig, MEN det kommer bättre dagar…
Men stackars dig! Om man nu får säga så, du låter ju som en stark och självständig tjej och då är det inte alls säkert att man kan tillåta någon att tycka synd om en.
SvaraRaderaJag känner så igen mig! Har ju varit med om allt det där. Man fixar med just envishet och andra omkring blir liksom handfallna och bara tittar storögt bredvid när man får ALLT att funka helt själv. Nånstans har man ju ändå en gräns och så kommer tårarna och ledsenheten. Känner igen mig som sagt....
Du kanske ska fundera på om han verkligen ska vara med på förlossningen, bara för att han är biologisk pappa ger honom varken rätt till det eller förpliktelse. Det låter inte helt lovande om han ska ha samma inställning som på infot...
Fundera kanske på en doula om inte du känner att du vill ha med en kompis eller kanske din mamma. Doulor som är under utbildning måste vara med om ett antal förlossningar först, och då tror jag inte att de tar betalt eller så är det i alla fall säknt pris.
Känner med dig! Hoppas att ledsenheten släpper snart.
Stor kram!
Hej och tack för fin och engagerad kommentar. Jag har fått för mig att jag har ansvar mot barnet att det ska få lära känna sin far och veta vem det är, det är mycket därför jag håller på att försöka pusha in pappan hela tiden. För jag tror mig veta att om jag är avvisande i fråga om barnet så drar han för gott och kommer inte fråga efter bebis. Och jag vill slippa säga till barnet som frågar efter sin pappa att "din far ville inte veta av dig". Det måste vara hemskt sorgligt att höra. Därför känner jag att jag bör skapa en anknytning dem emellan. Det är ju inget normalt resonemang så klart, men heller ingen normal situation.
SvaraRaderaVad gäller doula har jag funderat på det men la ner det när jag läste nånstans ungefär vad det kostar... Men en under utbildning vore kanske nåt att tänka på.
Med tanke på att du kände igen dig i den där djävulskt envisa självständig-till-varje-pris tendensen, så kan du ju säkert också räkna ut min nästa tanke..."Äh, jag klarar mig bra själv, även i förlossningsrummet" ;)
Tack för omtanke och kram tillbaks!
Å vad jag känner igen mig i dina tankar och jag känner så mycket för dig och med dig! Att det man står inför inte blev som man tänkt sig under ett helt liv är för jäkligt. Jag romantiserade om den där fotmassagen som "alla" får vid dagens slut och under förlossningen tog jag till "torka min panna"...Jag var visst tvungen.
SvaraRaderaNär det gäller förlossningen, tänk bara på dig själv och be någon du litar på och kan känna dig trygg med. Pappan och barnet kommer ha tid att lära känna varandra. Kanske kan det vara en idé att berätta för honom hur du känner för det. Han har ju säkert en och annan vånda inför det som väntar.
Å jag vill säga så mycket till dig och typ vara med dej och vara där för dig, för jag minns så väl.
Det är fasen inte lätt att tackla, men du fixar det! Garanterat! Så här i efterhand kan jag se tillbaka och vara himla sorgsen över att jag fick gå igenom det där som skulle vara så fint med de känslorna och att situationen är som den är nu, men när jag är med mitt barn känner jag bara att det var rätt det jag gjorde och att han är det bästa som hänt mig. Det hjälper.
Största kramen till dig!
Oj oj finaste du, tack så mycket för finkommentar och support! Det betyder mycket att veta att man inte är ensam och kanske inte helt knäpp heller. Och att det finns andra som känner igen sig, har gått igenom liknande och att man kan komma ut på andra sidan och att det ser fint ut där.
SvaraRaderaAnnorlunda, men bra. Det måste jag tro att det blir oavsett vad som händer. Och ja, kommunikation är ju det bästa så klart. Känns bara som att öppenhjärtiga samtal med pappan kan få mig att känna mig ännu mer ensam. Men ja, oundvikligt och vi måste reda ut det här med våra respektive känslor inför förlossningen..
Hoppas det är bra med dig och L, tack igen och stora kramar tillbaks till dig!
Jag grät när jag läste ditt inlägg.
SvaraRaderaSå otroligt träffsäkert.. Du har satt ord på många känslor och tankar jag själv inte lyckats sätta ord på än.
Så otroligt ärligt inlägg och väldigt modigt av dig att skriva alla dessa tankar du har.
Jag känner igen mig i allt, ALLT!!!!!
nej, jag vet inte vad jag ska skriva... det finns inget att säga, du har nog hört det mesta, att allt kommer att bli bra och ordna sig.
Vi är starkare än vad vi tror och allt detta gör oss bara starkare.
Tårarna slutar inte rinna. Ditt inlägg träffade mig rakt i hjärtat!
Stor, stor, jättestor kram på dig!! <3
N: Tack för din fina kommentar! Du förstår kanske varför jag kände igen mig i ditt inlägg också...
SvaraRaderaDet är skönt att vi finns för varandra i form av såna här medier, vi oidylliskt gravida, bara att veta att man inte är HELT ensam med de här tankarna och känslorna är en otrolig lättnad. Kan inte föreställa mig hur det hade varit att inte ens veta om att det fanns fler som mig.
Jag läser din blogg och tycker att du också är fantastiskt modig och ärlig och verkar vara en stark tjej! Vi klarar det här och mycket annat också. Men ibland vill man bara vara liten och då är det skönt att ha någon där..
Stor kram tillbaks till dig och så klart kommer det bli bra för dig, mig och våra små familjer!