Lipig

Jag har så svårt att acceptera att jag är ledsen. Måste försöka vara stark, skyller på hormonerna. Jag tror ju visserligen att hormonerna är en bidragande orsak, men den där mekanismen att det inte är okej att känna jobbiga känslor och ens visa det för mig själv är sedan länge så inrotad och inövad.

Men jag är så LEDSEN, må det vara hormoner eller icke! Hela helgen har det varit blues och inte har den släppt taget än. Har känts så tragiskt allting, sitta ensam med jättestor mage och sparkande bebis och jag har varit så trött och ledsen av att behöva fixa allt SJÄLV. Städning, matlagning, tvätt, ugnsrengöring, matinköp, planering för föräldraskap, hundpromenader, bilfix och tusen andra saker. Och allt fix hittills har jag fått göra SJÄLV, handlat saker till bebis, köpt spjälsäng och lastat in den i bilen själv, lastat ur den och rullat det platta men tunga Ikeapaketet uppför tre trappor till mitt vindsförråd bara med hjälp av min envishet. Och kanske ännu mer tragiskt känns det att vara ensam med tankar, oro, förväntan och glädje kring barnet och förlossning och hela situationen.

Så ledsen att det här inte är som jag nånsin föreställt mig och att allt känns så sorgligt och misslyckat. Och jag saknar och längtar efter samhörighet och trygghet med någon som går igenom det här TILLSAMMANS med mig. Och någon som tittar till mig och kramar mig och ger mig massage och vill hjälpa mig med grejer. Nu har jag fantastiska föräldrar som ser efter mig en hel del och jag är mycket tacksam för det, må ingen skugga falla över dom, men den där samvaron och närheten till en partner, en annan person som står barnet lika nära som jag själv gör, den saknar och sörjer jag.

Nu vet jag ju rent förnuftsmässigt att många inte får den där närheten och omtanken och samhörigheten trots att de lever i ett parförhållande, och det är kanske egentligen ännu sorgligare. Och jag vet att jag delvis har valt den här situationen själv. Jag hade kunnat välja att avbryta graviditeten när jag insåg. Men jag valde det här. Men jag sorgen över det ofullständiga, känslan av misslyckande och saknad över något som förblev en dröm finns ändå där.

Förlossningsinfon som jag var på tidigare ikväll var bra men känslomässigt blev det kulmen på den där känslostormen som rullade igång i helgen. Jag höll ju på att bryta ihop därinne, man inbillar sig i alla fall att alla andra som är där lever i stabila harmoniska relationer, men så är det kanske inte. När barnmorskorna pratade om att det var viktigt att man kände sig trygg med den personen som var med på förlossningen så kändes det bara som ett stort hål inom mig. De pratade om att partnern kunde agera språkrör för kvinnan under förlossningen för denne var ju den som kände henne allra bäst. Jag tror bebis pappa tänker sig att vara med när bebis ska födas. Men han får mig absolut inte att känna mig trygg och han känner mig inte överhuvudtaget. Sen tror jag också att hormonerna tumlar runt rejält när jag börjar gråta av varenda förlossningsbild och vanliga stillbilder på mamma-pappa-barn. Bara skildringar av förlossningssituationen, intensiteten och styrkan i den får mig att bryta ihop. Hormonkossa. För det är som pms upphöjt till tvåtusen. Lika lätt som jag blir ledsen, lika lätt blir jag arg och uppretad. Jag reagerar och överreagerar på samma gång. Vad som sedan faktiskt är en påfrestande situation och vad som är gravidhormoner kan jag bara spekulera i.

Jag mötte upp pappan på sjukhuset inför infon. Han hade på sig den kalla och avståndstagande masken. Som väntat. Han satt av tiden på föreläsningen, kändes oengagerad och jag får känslan av att han infinner sig för att omgivningen anser att det är hans plikt och han känner det är något han förväntas leva upp till. Men mellan oss finns ju ingen trygghet, ingen tillit, ingen samhörighet och att känna det så påtagligt som ikväll gör mig också helt knäckt. Att träffas och känna det ger mig svart på vitt att det jag längtar efter och saknar inte finns. Och jag blir arg på mig själv för att jag ens hoppas och önskar. Att jag är svag och inte stark. Efteråt frågade jag om vi skulle äta nåt eller fika eller liknande men han sa nej och skulle åka hem. Jag vet inte varför jag ens frågade efter vibbarna jag fick men jag har ändå den där dumma längtan, vill ha nån som bryr sig, vill ha nån som gläds åt bebis och vill prata om den och fantisera om den. Romantiska skitgrejer som bara finns på film. Så jag fick grina i bilen på väg hem istället.

Så var det med det. Ikväll tycker jag synd om mig själv och är lipig, MEN det kommer bättre dagar…

Kickar

Dagen har varit helt okej efter en som vanligt blodtrycksdäckad förmiddag. Tog en lunchpromenad till skogen där pappa skogsarbetade idag och vi fikade i ett soligt skogsbryn. Därefter knallade vi hem till däckbyte på två bilar. Får erkänna att jag inte bytte däck själv den här gången fast jag BRUKAR göra det, men ansåg mig just nu vara fysiskt oförmögen att utföra grovarbete i böjd ställning. Lite senare vankades GOD kvällsmat och därefter ut med lite grejer på Tradera som jag hoppas få sålda till en fin slant.

Sen var det så himla jobbigt tv-program på SVT, det med curlingfamiljerna och snorungarna som skulle tvingas hemifrån och börja handla själv och städa själv. Så himla tråkigt och förutsägbart upplägg, och så uppenbart bara i syfte att visa att statlig tv minsann också kan sända kontroversiella dokusåpor. Jag vill faktiskt ha mer för mina licenspengar. Dylik smörja tycker jag kan överlåtas till de kommersiella kanalerna att sända.

Därefter ytterligare frustration under ett långt samtal med skrivaren som vägrade skriva ut ett arbetsgivarintyg MED linjer. Bara själva texten kom med. Och i anvisningarna stod att det var viktigt att man fyllde i texten på intyget INNANFÖR linjerna. Knivigt då. Och arbetsgivarintyget ska in så fort som möjligt för att jag ska få ut min arbetslöshetsförsäkring, för det intyg min arbetsgivare tidigare skickat in var tydligen av äldre modell och i dagsläget icke giltigt. Men slet förgäves, inget intyg med linjer är ännu i min hand.

Och krabaten i magen har sparkat som en tok hela kvällen. Alltså riktiga kickerskickar så hela jag liksom hoppar till när jag ligger på rygg. Jag har blivit så van nu så jag reflekterar för det mesta knappt över det, men ikväll har det varit MYCKET. Och jag tycker det kan kännas riktigt obehagligt när den rör sig mycket. Det känns att den börjar bli stor nu och den där alien-känslan kommer över mig titt som tätt. Jag tycker att det ÄR freaky att det ligger en levande människa inuti min mage! Jag måste få tycka det. Jag vill gärna ha den och vill verkligen att den ska komma ut snart så jag får lära känna den men ofta tycker jag det är LÄSKIGT när den ligger och spökar sig där inne :) Att vara gravid är inget jag är van vid.

 Bli färdig och kom ut snart, jag vill prata med dig och fråga varför du sparkas så mycket.