Sen gick jag ut med hundarna för att vi skulle vara ur vägen en stund. Inte helt harmoniskt uppvaknande. Jag är hundvakt sen igår kväll och ända tills på fredag åt min kompis och ex-kollegas hund. Den är väldigt harmlös och snäll förutom att den liksom min hund gärna vill sova UNDER täcket i sängen. Så inatt var det trångt mellan lakanen! Både jag och bebis låg i fosterställning tror jag medan hundarna låg bekvämt utsträckta. Jag hade inte hjärta att förvisa dom annorstädes...
Det bästa med att vakta denna hunden är att min egen hund är helt bekväm med att ha henne här. Min tjej är nästan tio år och vill gärna ha det på sitt sätt och vill inte att andra framfusiga hundar ska pilla på hennes grejer och titta på hennes marsvin eller dricka ur hennes vattenskål. Men denna lilla tösen vi passar nu är hon helt obektymrad om, hon får gnaga på hennes tuggben, ligga i hennes säng och bli klappad av hennes matte, allt är helt okej. Det är skönt.
Här är dom, kompisarna! Min är den bruna apan till vänster. Hon ser lite trilsk ut för hon hatar att bli fotograferad och så har hon en pupilldefekt som gör att hon kisar utomhus i dagsljus. Men mest är hon motståndare till Kodak moments.
Min blues har lagt sig lite, måhända tillfälligtvis men ändå. Man kan inte vara lika ledsen jämt, det orkar man bara inte. Emellanåt är jag ju glad för en hel massa saker också. Igår hade jag lite projekt att tänka på när bilen skulle på verkstad och jag själv var så fysiskt ur gängorna att eventuella psykiska våndor fick en underordnad betydelse. Bilens verkstad är i den mindre staden några mil bort där mamma och pappa bor, billigare att gå på verkstad där. Men jag var ju tvungen att frakta den dit under förmiddagen och förmiddagarna är ju vanligtvis inte min höjdpunkt på dagen nuförtiden men igår var det värre än nånsin. Vet inte om det var att jag hade tagit en järntablett igen på prov kvällen innan, eller influensavaccinet från dagen innan men jag blev jättedålig i bilen och höll på att svimma. Fick stanna två gånger längs vägen och lägga mig längs med framsätet. Sen börjar jag märka mer och mer av vena cava syndromet, att magtyngden trycker på den stora venen som går längs ryggen och jag blir lätt yr i tillbakalutat läge. Så jag fick köra bilen hängande framåtlutad över ratten. Det var ett äventyr. När jag kom fram mötte pappa upp och körde mig hem till barndomshemmet där jag fick kollapsa i soffan nån timme tills jag tillfrisknade.
Allt det här är ju symtom som jag trodde att jag liksom stod över på nåt sätt, att det var sånt som bara andra drabbades av. Men tydligen är man snarare typisk än speciell och jag har även en väninna som helt fick sluta köra bil mot slutet av graviditeten för hon blev svimfärdig av att sitta i förarposition. Jag ska tänka två gånger innan jag tar till bilen i fortsättningen.
På eftermiddagarna mår jag bra och "som vanligt". Idag vecka 30+3 och jag har börjat ha något som liknar mensvärk då och då sedan nån vecka tillbaks. Väldigt lindrig mensvärk, men som ett molande i livmodern. Är detta månntro förvärkar?? Djungeln av termer som man en efter en tar till sig och börjar förstå innebörden av börjar ljusna lite men än känns det som det är mycket kvar att lära sig. Bebis är så himla aktiv och känns STOR nu! Det är både roligare och jobbigare. Igår när jag låg i sängen böljade magen så där fram och tillbaks som jag också har hört andra säga men som jag ju inte trodde att min mage skulle göra :) Det var roligt att se. Mindre roligt är när det känns som bebis kastar sig åt olika håll i magen och det känns som den attackerar mina inre organ och det gör ONT.
Nu dusch och lite städ och fix....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar