När jag var hemma i mitt föräldrahem senast låg Ulla-Carin Lindquists bok "Ro utan åror" på teverumsbordet. Jag har länge tänkt läsa den men inte hunnit med så jag började bläddra lite. Det blev en bläddring ungefär som när man sitter framför teven och ser den otäckaste skräckfilmen. Man måste hålla båda händerna framför ögonen och bara kika lite mellan fingrarna annars går det bara inte. Jag var tvungen att bläddra många sidor i taget och bara läsa sporadiskt här och där för jag stod bara inte ut.
Innan jag fick Alfons har jag ALDRIG nånsin tänkt på att jag faktiskt en dag ska dö. Jag har ju alltid varit den yngsta, enligt mitt eget sätt att se på saken. Nu har jag börjat inse att Alfons är den yngsta och jag tillhör en generation som kommer försvinna och hans kommer bli kvar. Det är en fasansfull tanke som jag nästan inte kan hantera. Inte så mycket i relation till mig själv som i relation till Alfons.
I "Ro utan åror" blev det plågsamt tydligt, det där som jag våndas mest över; att kanske vara tvungen att lämna sitt barn. Att försvinna från det, att inte kunna finnas för sitt barn när det behöver hjälp, tröst, stöd, bli sedd, hörd, uppmuntrad, kramad och allt det där som jag bara tänker att jag MÅSTE få ge till Alfons. En annan aspekt på det hela är ju den att missa alltihop. Att jag inte skulle få se mitt barn växa upp. Det vore hemskt. Men inte lika hemskt som att tänka att mitt barn inte skulle ha mig vid sin sida genom livet.
Ulla-Carin Lindquist hade fyra barn. Hon fick den djävulska neurologiska sjukdomen ALS lagom till sin 50-årsdag. Så får det inte vara.
Jag ser världen lite annorlunda sen jag fick Alfons. Jag har blivit medveten om min egen förgänglighet och upplever tingen omkring mig lite som om den här dagen vore min sista. Jag kan njuta ofantligt av en ljummen vind eller ett åskväder. Solen som ger dansande lövskuggor på en fladdrande gardin en sommarmorgon kan göra mig fullständigt lycklig. Jag känner dofter tydligare. Jag uppskattar vardagen lite mer.
Gud vad jag skulle ha velat skjuta den flummiga pretentiösa person som skrev det här frireligiösa dravlet för bara några månader sen! Men jag kan inte hjälpa det, livet har liksom blivit lite större och lite läskigare.
Den som redan lider av dödsångest skulle jag nog i alla fall avråda från att läsa ovanstående bok.
Jag läste den som tur är innan jag fick barn. Det var hemskt då men skulle vara helt outhärdligt nu! Och jag förstår precis vad du menar, är mer rädd för att dö nu än någonsin eftersom att jag inte vill att barnen ska förlora sin mamma.
SvaraRaderaåh nej jag klarar inte av sånt. Jag får också dödsångest av tanken att inte finnas i mitt barns liv. Usch. Jag kikade in hos den där Björn-pappan, men av samma anledning fixar jag inte att läsa om hans vardag. det bara hamrar i mig att mamman inte finns längre.
SvaraRaderaAnna: Ja, jag upprepar, läs den inte igen. Det känns inte som den där dö-ifrån-sitt-barn ångesten behöver mer bränsle...
SvaraRaderaYevonde: Dödsångesten blir man nog aldrig av med hädanefter. Förhoppningsvis minskar den när barnet är förti år och lever på en räkmacka. Ja hemskt hemskt sorgligt med en avliden förälder och maka/make... Men ger också perspektiv att läsa om en som faktiskt fixar tre, när man själv ibland nästan dukar under av en. Och så kan man ju alltid finnas där på ett hörn och peppa lite här och där.
Trillade in här via en annan blogg=)
SvaraRaderaJag har inte läst boken men känner att jag måste göra det.
För inte så länge sen gick en mycket nära vän till mig bort i ALS & lämnade barn här på jorden.
Jag tror att ALS är en utav de värsta sjukdomarna man kan drabbas av.
Min bästa kompis mamma gick även bort i ALS...ush det är så hemsk sjukdom!
Marre: Välkommen hit! :)
SvaraRaderaJa det verkar vara ett fasansfullt sätt att försvinna från den här världen. Att vara fullt medveten men inte kunna kommunicera med sin omgivning...
Och ingen borde få dö förutom av ålder!