Desperationen Tröttheten Sömnbristen

Allt kulminerade igår med en synnerligen krävande Alfons i högform och en spirande huvudvärk hos modern. Och så denna förbannade tröttheten som börjar göra sig gällande på så många plan. Den rent fysiska, att jag faktsikt inte fått sova ordentligt, sammanhängande och oavbrutet på fem månader. Den psykiska, olika former av stress runt "situationen". Den egna innersta stressen över att ständigt vara krävd, behövd, i tjänst dygnet runt för nån annans behov. Herregud, jag går inte ens på toa ensam längre. Jag behöver komma BORT en stund och få vara ENSAM.

Och efter Alfons krångel de senaste dagarna skippade jag igår morgonkaffet som jag just infört igen efter ett års avhållsamhet från koffein. Införandet av kaffet var mer en nödåtgärd än en luståtgärd. Jag måste kunna gå upprätt på morgonkvisten. Och utsättandet av kaffet igår var rena katastrofen. Jag kände hur otroligt trött jag var. När man är så där trött så man knappt orkar med sig själv. Att då vara tvungen att bära runt på, prata med, leka med, kasta omkring, tjoa med ett extremt aktivt barn, blir bara för mycket.

Och sova skulle han inte heller göra. Eftersom vi var och handlade fick han knappt nån 16- tupplur som han alltid tar, han somnade istället redan klockan 19. Jag som bara hade väntat på detta hela dagen stupade i säng med stora huvudvärken 19:30. Äntligen. Då vaknade han! Och skulle inte somna om. Klockan 23 somnade han igen! Tiden däremellan var en helvetisk kamp mellan min stora förtvivlan och desperation och hoppet om att jodå, NU somnar han nog. Emellanåt fick jag lägga honom ifrån mig och lägga mig i sängen och grina lite. Och sms:a min mamma som barmhärtigt nog lovade att komma hit idag för Alfonspassning.

När jag gick omkring och förtvivlade i min mörka lägenhet tänkte jag på alla er föräldrar därute. Ni som också varit desperata och förtvivlat och inte orkat men orkar ändå. Tänkte på Bulan & Jag (var är du??), Björn som är själv med TRE, Fiffi som skrev ett ledset inlägg för ett tag sen om sin trötthet och behov av avlastning, N som är själv med två och så himla stark och så tänkte jag hisnande nog på Elisabeth Fritzl hur märkligt det än kan låta. Hur hon levde fängslad i en liten källare i 24 år, våldtogs av sin egen far och gick igenom sju graviditeter. Vi snackar ensamhet och förtvivlan och dessutom behöva ta hand om flera små barn. Det är helt ofattbart. Hon borde få en egen internationell hyllningsgala den kvinnan. Allra minst.

Det är himla fint att ni finns alla ni andra trötta, tack för att ni delar med er! Det gör den där absurda tröttheten åtminstone LITE lättare att hantera. Att veta att man inte är ensam