är det svårare att se bortom snåren. Andra dagar känns det som att inget bekymmer är för stort och att jag kan klara vad som helst. Idag har det varit en sån där somlig dag. Kanske en krasch efter julhelgen. Klapparna är öppnade och glittret i granen glittrar inte lika förtrollande och hoppingivande längre. Kvarstår gör faktum och verkligheten. Och somliga dagar vill man bara ligga under ett täcke och blunda för faktum och verklighet.
Jag minns knappt hur dagen har förflutit, har känt mig närmast apatisk. Jag vet att om jag får möjlighet att göra om det här, att gå igenom en graviditet en gång till, så vill jag göra det på ett annorlunda sätt. Det kommer bli bra det här också, och jättestort och vackert och omvälvande på alla sätt. Men jag önskar så att jag hade kunnat känna gemenskap, glädje och tillförsikt inför framtiden med en barnafader som jag faktiskt skulle vilja leva med. Har varit så ledsen idag när jag tänkt på allt som hade kunnat vara annorlunda.
Jag har lärt mig att det inte alltid blir som man tänkt sig, trots att man anser sig vara en genomtänkt person. Men jag hoppas verkligen att jag får göra hela det här projektet igen, och då tillsammans med en annan vuxen. Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara att få vara gravid i 40 veckor och ha ett helt annat känslospektrum aktiverat. Firande, kalasande, ompysslande, mys, gemensamt framtidsplanerande, ekonomisk trygghet, delat ansvarstagande och massa annat fint. Jag vet att jag idylliserar och romantiserar nu, bara för att läget just nu känns allt annat än idylliskt.
Alla dagar är som tur är inte somliga dagar och jag vet att det kommer bättre dagar...
Skickar en kram till dig! Jag vet precis hur du känner! För mig känns det som en stor sorg att det skulle bli på detta vis, ja, vi är i samma situation. Samtidigt som det kommer något otroligt och fantastiskt ändå av det hela. Ibland tänker jag på de kvinnor som lever i en relation, men ändå inte har något stöd från sin man, de kan ju absolut inte ha det lätt heller. Kanske de är ännu mer ensamma än oss på sätt och vis. Jobbigt iaf när dessa tankar kommer över en! Kram!
SvaraRaderaTack! Ja, jag tänker också på de där som lever med barnafadern men känner sig totalt övergivna och ensamma om graviditeten i alla fall. Ännu mer tragiskt och synd.
SvaraRaderaKram tillbaks!
Känner igen mig så väl i det du skriver.. Har väl somliga stunder nästan varje dag nu känns det som. Känner mig mindre ensam när jag läser din blogg, tack för det. Får väl passa på attgråta ut lite hormoner och aggressioner när det kommer över en och jag tackar högre makter för att jag hittills har haft en bra graviditet så man inte har saknat den där pappan som fixar sura godisar och cola närhelst man är sugen... Man får ladda skåpen ordentligt helt enkelt och gärna ha nåt i jackfickan när man är ute på äventyr. Ha det gott!
SvaraRaderaMaja: Du är aldrig så ensam som du känner dig! Du är alltid i gott sällskap med flera ensamma som går igenom samma sak. Och det är okej att känna att det är för jävligt, för det ÄR det ju emellanåt. Sen sägs det att det kommer att vara SÅ värt det.
SvaraRaderaHa det fint och gott nytt år till dig!
Jo det är ju så. Just nu längtar jag mest efter bebis! Och att det kommer kännas så värt som jag tror (och folk säger).
SvaraRaderaTack och detsamma till dig!
2011 - here we come, me n' mah baby :D