I vanlig ordning påbörjades dagen vid 5-tiden då jag inte förmådde sova en blund till. Spikvaken. Höll mig dock i sängvärmen några timmar till. Det är hiskligt kallt att kliva upp ur sängen i ett ensamstående hus på landet med -20 utanför och cirka +17 inomhus. Jag sköt upp det till det inte gick längre.
Frukost, julklappsrimmande, brunchfika, promenad med lösgående och glad hund över snöklädda vidder i ett gammalt traktorspår, enda sättet att ta sig fram. Promenad går mycket sakta nuförtiden. Bebis biter tag med sina sylvassa tänder i bäckenets framkant och ruskar om. Så känns det i alla fall. Och det tynger och strålar små vassa pilar nedåt.
Nu trogen väntan på Kalle. Då börjar min julafton mentalt. Ta någon hårt i hand så bär det av till tomteland. Så ska det låta. Då faller julens alla dofter och smaker på plats. Och sen Karl Bertil så klart. Undrar vad alliansens mediegranskningsmyndighet så småningom kommer anse om denna utsändning av kommunistiska budskap på en av årets största tv-helger...
Julemiddag väntar efter Kalle, har ådragit mig en obotlig förkylning som gör att jag sedan ett par dagar varken känner doft eller smak. Jag räknar nu med att detta ska leda till mindre grad av okynnesfrosseri under helgen, åtminstone en bra bieffekt. Idag har jag till och med låtit bli knäcken, ingen idé när det ändå inte smakar nåt.
Med önskan om en god fortsättning på julaftonen...
Man måste ha datorn i fönstret för att det mobila bredbandet ska funka. Då är det långt till allt.
kära fröken märkvärdig.
SvaraRaderaJag har nu läst hela din blogg, från början fram till sista inlägg. Det är läskigt och befriande hur mycket jag känner igen mig.Du ger mig inspiration, bekräftelse på att det finns fler som är i liknande sits och sist men störst av allt: mod.Jag låg igår i min lillebrors säng( åkt hem till familjen över jul) och kände mig ganska miserabel efter en kylig ton från mitt kommande barns pappa( iallafall biologisk sådan, en pappa är väl trots allt en uppgift och omtanke?). Efter att ha läst igenom halva din blogg fick jag nån form av vredeskänsla blandat med stolthet. Vi kan fixa det. Inte ensamma, men med hjälp av eget sunt förnuft, andra kvinnor som gjort samma val som kan visa sin vardag och förhoppningsvis en familj som stället upp. Tack som fan rent ut sagt för att du har denna bloggen. Jag tänker starta en egen, hoppas att du kommer finna lika mycket inspiration som jag finner i din. // Alexandra
Kära Alexandra! Oj. Tack så mycket! Om du visste vad glad jag blir. För bekräftelse och för att du har haft nytta av vad jag har skrivit här. Det var ju det som var meningen, utöver en vanlig dagboksfunktion, att kanske minska någon annans känsla av ensamhet och omöjlighet. Så som jag fick när jag letade stöd i andras erfarenheter tidigt i somras när situationen var helt ny och kaotisk. Det var fantastiskt att känna att man inte var ensam och inte helt dum i huvet.
SvaraRaderaEn pappa är absolut en uppgift och en omtanke och kan inte den biologiske fadern leva upp till detta är jag säker på att det någonstans väntar en mer mogen version som gärna vill vara med dig och ditt barn. Du kommer fixa det! Som du skriver, med hjälp av egna nätverk och samhällets nätverk kan vi klara vad som helst.
Jag är säker på att det kommer gå jättebra för dig om du har bestämt dig. Det finns nackdelar med att vara ensam men också många fördelar. och har du stöd på annat håll så löser du det!!
Stor kram och lycka till med allt och glöm inte att lämna din bloggadress här om/när du startar en! Tack för att du skrev här..