En bloggfri helg. Jag har saknat den, bloggen. Det har dykt upp massor av uppslag och tankar som jag genast velat gå och häva ur mig offentligt. Har hängt med bebis pappa i helgen. Och jag vill inte att han ska veta något om bloggen.
Det är egentligen för mycket för mig, en hel helg. Jag blir så spänd att jag inte kan gå på toa på tre dagar. Direkt han har gett sig av så kommer nödigheten och jag MÅSTE gå på toa omedelbart. Men nu ville han umgås. Och idag på förmiddagen var gång tre på föräldrakursen och eftersom jag vet hur det blev sist jag inte "samarbetade" och han till följd av det sket i att komma på kursen så vågade jag inte säga hur jag ville ha det och inte ville ha det. Att jag kan tänka mig att ses och hänga, men en hel helg funkar mindre bra. Det tar så otroligt mycket energi. Och så kränker jag mina egna gränser för att hans labilitet inte ska slå över och han bara ska dra. Jag tänker att jag gör detta för barnets skull. Kanske kommer jag på sen att det var konstruktivt och bra, kanske kommer jag på att det var onödigt och destruktivt.
Just nu känns det som att det inte går ihop, livet efter förlossningen. Han vill nu plötsligt ha "tillgång" till sitt barn. Han säger själv att det innebär att han kommer vara hemma hos mig en hel del. Det vet jag inte om jag vill/klarar av. Samtidigt vill jag inte vara den som sätter käppar i hjulet för umgänge mellan barn/biologisk far. Jag ser hur det har skadat bebispappan att själv växa upp utan sin far och vilken sorg det inneburit för honom och hela hans personliga utveckling att ha en pappa som ALDRIG hört av sig. Det verkar som att det oftast uppstår något slags sår när man blir lämnad/bortvald av föräldrar, oavsett ålder. Jag tänker på hur många adoptivbarn som känner ett behov av att forska kring sina biologiska föräldrar hur kärleksfull och trygg adoptivfamiljen än har varit.
Jag är rädd att om jag inte "samarbetar" i tillräcklig utsträckning så kommer han bara dra och inte bry sig om barnet. Längre än så sträcker sig inte hans ansvarskänsla och lojalitet. Och som min terapeut har sagt till mig: "du får förbereda dig på att han kommer sticka, det var vad hans egen pappa gjorde och man tenderar att upprepa sin egen historia".
Jag är bara plågsamt medveten om ett "samarbete för barnets skull" från min sida kommer innebära att jag kränker mina egna gränser och jag kommer bli frustrerad, irriterad och är rädd att jag kommer tappa bort mig själv på vägen. Men det är kanske en del av innebörden i att sätta någon annans (barnets) bästa före sig själv?
Ironiskt nog var familjerådgivningen och pratade på kursen idag. Jag insisterade på att vi skulle gå dit tidigt i somras när graviditeten var ett faktum och han ville ta bort barnet och jag ville behålla. Då vägrade han. Det var relationssnack på kursen också. Hjärnstorm på tavlan med associationsord kring temat "Bra relation". Det blev typ: kommunikation, trygghet, tillit, gemensamma intressen, gemensam värdegrund, samarbete, respekt, delaktighet i varandras känslor, acceptera varandras olikheter etc. Jag och bebis pappa hade två rätt i vår relation av orden på tavlan: fysisk närhet och egentid.
Efteråt frågade jag vad han tyckte om kursen. Han tyckte det var slöseri med tid att sitta där och sa att han var glad att den snart är slut eftersom dom bara säger självklarheter. Ödmjuk och utvecklande inställning. Jag blev helt matt. Hade jag upplevt ens för en sekund att han var fullärd och förberedd som förlossningssällskap och mogen att diskutera kring en relation på ett vuxet sätt hade jag varit nästan lycklig och betydligt mindre orolig.
Så är nu inte fallet.
Men tror du att ditt barn kommer att tacka dig för att du offrar dig själv för det? Drar pappan så gör han det oavsett hur du nu gör så länge du inte hindrar honom att ha kontakt med barnet.
SvaraRaderaLyssna på dig själv och gå inte med på att kränka dina gränser. Inte konstruktivt nånstans, bara destruktivt. Jag har varit där och kan i efterhand bara undra hur jag tänkte, jag önskar att jag hade mer gjort som JAG kände. Nu flera år senare jobbar jag med mig själv för att jag insett att mitt barn har mycket större nytta av en stark mor än en mor som offrat sig. Det är inte så ädelt som det låter att göra det.....
Barnet suger ju i sig allt fråm sina föräldrar eller nära omgivning,och det bästa att erbjuda är väl att visa att man kan vara en harmonisk och balanserad människa i första hand och inte morsan som sket i sig själv för barnets bästa.
Ursäkta mig om jag låter hård, men jag känner igen mig så i dina tankar. Och jag vet hur tankarna fortsatte sedan för mig.
Hur som helst så hoppas jag att du kommer att ha det bra och trivas med ditt liv oavsett vilka beslut du tar nu eller senare.
Kram, O.
Jag hör vad du skriver och fattar vad du säger. Och håller med. Jag pendlar mellan de här tankarna du skriver om och andra som man hör från andra håll: "se för guds skull till att du har en bra relation med pappan".
SvaraRaderaOch sen, om han nu plötsligt VILL träffa sitt barn så kan och bör jag väl inte hindra honom? Det jag inte får ihop i huvet just nu är hur han ska kunna umgås med sitt barn redan från späd ålder och tillbringa tid med det utan att jag och han ska krocka hela tiden. Krocka både mentalt och rumsligen. Vi kommer aldrig kunna leva ihop och jag vill inte att vi ska göra det heller.
Sen är mitt fokus just nu på förlossningen som är beräknad till om fyra veckor. Han ska vara med då. Jag vill att vi ska komma dit i så stort samförstånd och så lite osämja som möjligt. Där och då kommer jag vara beroende av hans stöd och närvaro och känner mig sårbar inför det så klart. Därför är jag säkert också mer kompromissande nu än vad jag kommer vara senare. Förhoppningsvis.
Tack för din kommentar och dina tankar!
Klart att du inte ska hindra honom att träffa barnet. Jag förstår också "krock"-problemet...
SvaraRaderaJag hoppas att det kommer att lösa sig för er. Kanske får han ett annat sätt gentemot dig också efter att bebisen kommit ut och liksom blivit mer verklig för honom.
Och självklart ska du ha fokus på förlossningen nu! Den är ju riktigt nära, spännande!
Även om förlossningen (ställningar o smärtlingding) hade jag liknande tankar som du har nu. Allt blev inte riktigt som jag tänkt mig, och jag födde liggande och epiduralbedövad trots att jag var mycket bestämd i att det skulle bli på ett annat sätt. I efterhand, när allt hade gått väldigt bra, insåg jag att barmorskorna var extremt kompetenta och verkligen visste vad de höll på med. Så glad att de stod på sig trots att jag hade lite andra åsikter om det mesta under förloppet. Ville bara säga att det kan vara skönt att släppa lite på sina egna föreställningar om personalen har andra åsikter, de har förmodligen varit med några gånger förr...
Jag har ganska stora förhoppningar och förväntningar på just barnmorskorna! Fast det annars är mot mitt bättre vetande att ha höga förväntningar på saker och ting. Jag hoppas och tror att de kommer kunna förmedla trygghet, lugn och styrka. Jag förlitar mig faktiskt helt på det.
SvaraRaderaStarka åsikter om hur jag vill ha det har jag egentligen inte. Jag vill att de talar om vad som kan vara bra och jag är högst beredd att anpassa mig.
Tack igen för kommentar och hoppas du får en fin julhelg!