Idag var det fint väder. Vi tog en söndagspromenad till Alfons blivande dagis. Mest i jakt på en bebisgunga, nåt som den här hålan ännu inte lyckats leverera, åtminstone inte så att jag har kunnat hitta den. Jag tycker inte han sitter bra nere i ett sånt där däck där han knappt ser ut över kanten. I vår förra stad (den mycket bättre staden) så fanns det bebisgungor överallt. En däckgunga och en bebisgunga. Hur svårt kan det vara? Nu när jag ska börja betala skatt här och allt så kan det kanske bli så att jag måste påpeka denna brist för dom som förvaltar skattemedlen här i kommunen.
Men vi promenerade också lite i nyfikenhet på hur det ser ut där jag ska lämna mitt kött och blod, mitt hjärta och mina andetag, inom en tämligen snar framtid. Och nu gnager det så klart i magen. För inte hade dom nån bebisgunga där heller. Inte ens på ett bebisdagis. Och dagisgården såg ut som en nertrampad hästhage. Risigt. Och lokalerna, som för övrigt var mitt fritidshem för sisådär tjugofem år sedan, var slitna och ganska skabbiga. Jag kikade in genom fönstren och såg att det inte var undanplockat därinne. Leksaker låg framme och en upp och nervänd dockvagn låg mitt på golvet. Jag fick dåliga vibbar så klart. Man plockar väl undan och städar upp när man går hem för dagen? I synnerhet en fredagseftermiddag när man stänger verksamheten för veckan? Jag kände genast att det måste jobba slarviga och ondsinta människor där som inte kommer bry sig om mitt barn och vårda honom på det sätt han är värd och behöver! Varför gick jag dit? Magvärken, inskolningsångesten, är sju resor värre nu kan jag säga.
Min pappa var här förut (mina föräldrar springer här dagarna i ända numera! jag tror det är för att dom kan. dom är snälla och kommer med grejer, men jag hoppas verkligen det rör sig om nyhetens behag, att vi finns så nära nu) och jag beklagade mig lite över det skrämmande dagisgårdsbesöket. Min pappa brukar ofta säga rätt irriterande och snusförnuftiga saker. Men nu sa han: "tänk på att det där var DITT första intryck, det är inte säkert att Alfons upplever det på samma sätt".
Och det var ju ett klokt perspektiv. Jag ska försöka att inte noja upp mig utan backa tillbaks lite och ge Alfons en chans att bilda sig en egen uppfattning. Jag vill ju helst tycka om det så klart!
Försöka sa jag.
Trist att det känns så. Men lite farligt att bilda sig uppfattning genom att bara titta i fönstret. Om det var en fredag kan det ju tex vara att de alltid går direkt för det fredag och sedan städar den som börjar kl 06 eller liknande på måndagen. Man behöver komma dit när folk där för att få uppfattning. Förhoppningsvis kan Alfons i alla fall ha det tryggt och bra, och sedan får du tillföra det de inte ger. Det ju ditt ansvar. Tex har jag lärt mig att genus kan man inte lita på dagis med.
SvaraRaderaHu, jag förstår verkligen din ångest. Min ångest just nu: att de serverar typ sodexhomat eller annan äcklig mat på dagis så att cheetahn inte blir mätt. Å att maten är dålig, typ lättmargarin, sockrade drycker å liknande. Å att de inte ska ha nåt bra genustänk.
SvaraRaderaÅ visst, klart att det är Alfons intryck som spelar roll för hans mående där varje dag men som förälder vill man ju samtidigt att verksamheten ska utgå från värderingar som man sympatiserar med...
Anonym: Den som lever får se.. Jag hoppas så klart att mitt första intryck är jättefel och att det där dagiset är ett riktigt pangplejs. Och ja, jag inser att jag kommer få jobba stenhårt för att mata honom med mina superba värderingar så klart. Genusfrågor inte minst.
SvaraRaderaMotvalls: Ja maten för vår del förtjänar nästan ett eget inlägg känner jag... Jag känner samma oro! Genustänk har jag inga förhoppningar om alls. Har redan ställt in mig på att jag själv får hålla fanan högt där. Och det tänker jag göra sanna mina ord. Tack för din förståelse! :)