Första kvällen i nya lägenheten

Nu har vi flyttat. Det kan man väl säga när man faktiskt ska sova över för första gången. Efter flera dagars mekande och uppackande som ännu inte är färdigt ska vi nu låtsas att vi bor här på riktigt. Alfons har redan börjat och ligger och sover. I eget rum. Jag kommer få en kris när jag snart ska gå och lägga mig. I MITT rum. Har redan en känsla av att jag glömt nåt. Vi får väl se hur det går.

Jag är inte van att bo längst ner. Det är nåt nytt att behöva akta sig för att gå naken i vardagsrummet efter duschen. Två stora fönster ut mot gatan och dessutom än så länge i avsaknad av gardiner avslöjar mer än önskvärt, i synnerhet när det är mörkt ute. Jag må vara anhängare av en och annan -ism, men exhibitionismen hör inte till dessa. Jag ser i alla fall träd genom alla mina fönster, det är bra. Åtminstone i brist på havsutsikt. Sett i ett större perspektiv är så klart hav betydligt mer önskvärt än träd. Men all natur är bättre än ingen natur.

I flera dagar har jag städat. I den nya lägenheten alltså. Det började som den där grejen som jag brukar göra, att jag vill städa innan jag ställer dit mina grejer. Det är en psykisk åkomma jag har. Jag vill veta att det är rent. Och när jag började märkte jag ju att rent, det var det inte. Dom förra gästerna har helt enkelt inte städat så bra alls. Sen är det allmänt lite risigare här än där vi bodde förut. Och det har inte bara med min attityd att göra. det är slitet. Och så jävlas det. I förrgår hängde balkongdörren sig och gick inte att stänga. Värden fick komma och operera den, fast inte förrän dagen efter. Ugnen går inte att öppna alls när den är varm. Och så trillar badkarsfronten av ideligen. Nu har jag gett upp och har den stående på golvet. Duschstången sviktar. Och så är det lite emaljskador i badkaret och lite hack i köksbänkarna. Och sånt.

Men i relation till det som händer i Syrien är det tipptopp.

Mitt förhållande till den här hålan då, hur går det med den undrar ni kanske? Jo tack, två dagars vistelse här har jag just betalat för med två dygns migrän. Stressen över att bara vara här gnager på mig. Jag har dock klurat ut en strategi som verkar fungera litegrann. Jag låtsas att jag är utomlands. Att jag är en främmande betraktare av en exotisk kultur och kan därigenom flyta lite ovanpå. Jag behöver inte riktigt delta utan kan hålla distansen. För jag ska ju ändå åka hem snart. Och så förstår jag inte språket heller.

Nu ska jag strax lägga mig. I köket står tjugofem tomma banankartonger och i vardagsrummet ett gäng ouppackade. Jag hoppas vid gud att det inte spökar här för spöken är jag himla rädd för. Jag har ingen teve heller, för man måste ha en egen digitalbox i den här fastigheten och det har inte jag. Så det är alldeles stressande tyst, inget lugnande malande nyhetspladder.

Det är faktiskt jättekonstigt att vi ska bo här nu.