Bättre och gulligare

Det går bättre och bättre för Alfons på dagis! Nu har han gått några hela dagar och bara denna veckan har missnöjesyttringarna kring färden till dagis och lämningen avtagit betydligt. Lite kink är det när han fattar att han ska stanna men sen är det som att nyfikenheten tar överhanden och han knatar iväg och börjar plocka med leksaker eller blir distraherad av någon i personalen som bär iväg honom och tittar på grejer. Ja, personalen känns bra. Och jag tror faktiskt att dagis verkligen är Alfons grej. Stiltje har liksom aldrig legat för honom. Med risk för förhastade slutsatser och seger uttagen i förskott så känns han faktiskt gladare och lugnare idag och igår. Jag tror att han behöver mycket stimulans, utmaningar och något som dränerar honom på energi. Och mycket socialt umgänge och en varierande vardag.

Han har börjat göra nya ljud också. Snart 16 månader gammal är det enda ord han säger "mamma". Han gör inga försök att härma andra ord eller säga vad något heter. Han förstår dock "allt" man säger och har ett jättestort passivt ordförråd. Jo, härma katt, hund, kossa och säl kan han sen många månader tillbaks. Men igår och idag har han suttit och gjort nya läten. Ljudat lite på nya konsonanter, dock helt osammanhängande. Men ändå. Jag gillar det här med dagis alltså. Det är där det händer. Så klart ungarna behöver vara i ett större socialt sammanhang. Synd bara att jag som förälder inte får vara med och hänga i den där storfamiljen.

Nu börjar ju också lite gulligheter att dö för. Idag fick jag veta att Alfons kan bära bort sin mugg efter maten och ställa den på matvagnen och sen gå och tvätta händerna och torka sig på sin egen handduk som han vet var den hänger! Å shit, det blev nästan lite tårar fällda över dessa nyheter idag vid hämtningen. Den som finge vara den där flugan ändå... Han är ju så LITEN, minst på dagis! Och så gör han så fina grejer...

Japp, idag och igår har det känts lite bättre. Jag får så mycket mer energi när han verkar nöjd och glad och lugn. När vi får kontakt och han inte bara ligger och vrider sig på golvet och vrålar. Jag tror faktiskt inte han har ont i magen. Jag tror han är den förbannade typen. Rastlös, lätt uttråkad, viljestark. Och frustrerad. Över allt han vill kunna och göra men inte behärskar. Jag märkte att mycket släppte när han lärde sig gå. Nu tror jag det är kommunikationen som är hans stötesten. Han vill nog gärna kunna prata ändå. Nu med dagis verkar det som att han börjar fatta att det faktiskt finns en poäng med det där med att kunna snacka. Hemma har han ju inte behövt säga nåt, eftersom jag alltid funnits till hands och tolkat hans vilja efter bästa förmåga. Nu behöver han göra sig hörd på andra vis.

Åh vad spännande det ska bli om det ska fortsätta hända så här mycket saker i hans liv!