Hur det är nuförtiden

Just idag har jag mått bra. För inatt sov mamma hos Alfons och jag fick sova en ostörd natt hemma hos henne. Och så har jag inte haft migrän på två dagar. Rekord.

Det blev riktigt dåligt när vi flyttade. Jag har noll energi över för omställningar, omständigheter och utmaningar. Nätt och jämt orkar jag göra våra dagliga rutiner och händer det något ovanligt och något som kräver en extra kraftansträngning så går det bara inte. Som att flytta och att få ett kaos inombords. Som den nya ständiga stressen över att finna sig strandsatt på en plats där jag vantrivs. Vår gamla stad ligger sex mil bort men det känns som om allt det vi hade där plötsligt bara försvann. Vi blev jätteensamma. Jag känner ingen här. Alfons träffar inga barn. Jag träffar inga vuxna förutom mina föräldrar. Förut hade vi nära till umgänge och myller och en öppen förskola som vi båda gillade. Det var lyxigt.

Efter de första dagarnas försök att tycka att det nog känns ganska bra här har jag fått inse att det faktiskt inte alls känns bra. Förra veckan gjorde vi försök att gå på öppen förskola här. Det var en mardröm. Mammorna (bara mammor såklart) bekräftade alla mina fördomar. Noll hade vi gemensamt. Jag kände mig så otroligt konstig och annorlunda. Precis som när jag bodde här för tjugo år sen. Det var också kaos där på öppna förskolan. Ingen såg till sina barn. Alla mammor satt i en soffa eller runt ett bord och pratade med varandra. Barnen som var allt mellan fem månader och fem år fick sköta sig själva. Anarkin, ljudnivån! Och chocken.

Jag fick trauma så klart och på kvällen bröt klådan från helvetet ut. Jag fick nässelutslag över hela kroppen och låg vaken flera timmar och bara kliade och var alldeles bubblig. Aldrig förut har jag haft nåt liknande. Nästa dag var jag distraherad av besök men så fort dom åkte började det igen och följande natt blev en klådnatt till. Googlade mig till att man kan få det av stress. Det tror jag på. Jag har också haft migrän i stort sett hela tiden. Det går ju inte.

Bra är att vi efter mycket trixande har fått plats på findagiset. Det tråkiga dagiset blev det inget med. Den 16 ska Alfons börja skola in sig. Mormor får sköta inskolningen eftersom jag börjar jobba nu på tisdag. Bästa mormor! Synd att jag inte kan vara där, det skulle vara så spännande att se hur det är på dagiset och hur Alfons beter sig bland barn och personal och dagisrutiner. Men nu får det bli så här. Nu måste nåt hända. Det kan inte bli sämre. Och stålars måste in i min totalhavererade ekonomi. Till och med en 75% tjänst inbringar åtminstone lite mer kosing än föräldrapengen. Och det behövs sannerligen.

Alfons blir åtminstone bara bättre för varje dag. Och mysigare och roligare. Han verkar trivas här. Han gillar lägenheten och sitt stora rum. Han är mindre gnällig här än i förra lägenheten. Han gillar att vi har badkar nuförtiden och att vi har nära till en lekplats med sand och gunga och rutschkana. Han är himla spännande att vara med nu. Någon annan kunde gärna ha fått tagit första året så att det nu skulle vara min tur att kliva in och vara hemma med honom ett tag till.

Vi får se hur det blir. Men det borde bara kunna bli bättre. För de senaste veckorna har varit ett bottenrekord vad gäller mående och livslust. Eller så hittar livet på nåt nytt för att tänja lite till på mina gränser...