Om att måla fan på väggen, framtiden svart och ta ut sorgen i förskott

Åh vad mycket som snurrar runt inombords. Vilken resa det här med barn, denna förödande livslånga oro och denna sårbarhet. Han är en kanal rakt in i mitt innersta. Om han skadas så dör jag.

Jag fick ett helt nytt perspektiv på det idag på köpcentret. Det här med att Alfons utvecklas och ska möta världen väcker så mycket inom mig själv. Han satt upp i sin ligginsats. Pytteliten satt han där och kikade storögt runt på allt och alla vi mötte. Och i och med att han nu satt upp blev han plötsligt så exponerad. Folk vi mötte, alla möjliga främlingar, kunde titta på min Alfons. Och i och med att jag såg deras blickar på mitt barn blev jag plötsligt så medveten om att han ska ut där i stora världen och möta alla dom här människorna och deras värderande blickar. Han kommer få möta och hantera inte bara deras blickar utan i varje möte också allt bagage som dom människorna bär med sig.

Och inget, eller föga, kan jag göra för att skydda honom. Jag vet att ingen går skyddad genom livet och självklart vill jag inte överbeskydda mitt barn. Jag fick bara en insikt som resulterade i en stark känsla av vanmakt, att han faktiskt kommer att möta sånt som gör ont. Elakheter, ensamhet, sorg och oro.

Sen såg jag en liten farbror som kom hasande i sakta mak genom köpcentret. "Tänk när det där är Alfons" var min första tanke. Hur kommer han ha det när han blir så gammal, kommer han ha ont och vara ensam? Och jag kommer inte kunna vara där och finnas för honom. Jag kände mig nästan desperat och fällde en liten tår i smyg där jag gick i allt annat än shoppingtankar.

Jag kommer inte bli en curlingförälder. Det är bara så överväldigande med dessa känslor. Jag tror nog att dom kommer lägga sig på en resonabel nivå så småningom men idag har jag grinat hela eftermiddagen åt Alfons eventuella framtida sorger.