Reserapport

Vi åkte iväg på den lilla släktsammankomsten. Aldrig förr har barnet rest så långt i bil. Det gick sådär. Han är ju som jag tidigare konstaterat av en mycket otålig natur. Som tur var åkte barnets mormor med i bilen och kunde livsfarligt och bälteslöst förse det fastkedjade barnet med nappar, leksaker och glada tillrop under färden. Och inte ens med den assistansen gick det riktigt bra.

Men fram kom vi. Och oj vad det var tjusigt hemma hos min bror. Som i ett inredningsreportage, mycket stajlish. Min bror har gått från att väga 25 kilo för mycket, städa bara när det är absolut nödvändigt och knappt ens då, äta bara fet mat, sova bort helgen, spendera all ledig tid framför teven och aldrig träna till att vara med om en bilolycka och ligga sängbunden en hel sommar och sedan gå ner 25 kilo, börja träna, laga supafresh mat med finfina råvaror, inte ha teve, gå upp i ottan och bara ägna sig åt kreativa fritidsintressen. Och förstås då städa och inreda sitt hem. Oj vad det var fint.

Jag blev så inspirerad att komma hem och RÖJA. Bort med allt, släng allt, minimalism, inte ha massa saker som dräller, minsta pryl känns nu betungande. Jag vill ha tiden att röja ur hela vinden, slänga och sälja, gå igenom garderober, skåp och lådor och spara endast det absolut nödvändiga. Jag hatar att inte ens komma ihåg vad jag äger och att det väller ut bortglömda prylar när jag öppnar en låda som jag kanske inte öppnar så ofta. The things you own will eventually end up owning you. Ja, gud så hemskt det är.

Men nu har jag ju inte den tiden att röja utan fick endast med mig en ny vånda hem. Jo förresten, ägandet av en bärsele är jag ju numera befriad från. Tack för det du vänliga individ som stal den från ett redan fattigt barn. Annars var det bra där på minisläktträffen. Mitt barn har genomgått en metamorfos. Jag törs knappt säga det, för då vet jag hur det blir. Men sen en och en halv vecka tillbaks så är han som förbytt. Utbytt till en bättre och uppgraderad version av sig själv. Jag hänger med nu. Han är lugnare, tystare, gladare, nöjdare. Ibland gnälls det men då kan jag oftast fatta varför och åtgärda.

Det känns som att mycket av hans frustration har släppt. Som att det var något som la sig till rätta inom honom när han plötsligt började kunna kontrollera sin kropp lite mer. När han började kunna vända sig till mage, sitta med stöd och använda sina händer till mer kontrollerade rörelser. Man kan ju ana den lilla ångesten i att ha ett medvetande men överhuvudtaget inte kunna kontrollera sin kropp till att förflytta sig i den omgivning man upplever. Eller på något sätt kommunicera. Fången och förlamad samtidigt. Jag skulle nog också skrika dygnet runt.

Lite nöjdare