Vem gör så?

Stjäler från ett barn alltså. Idag hade vi picknick med föräldragruppen. Varmt ute, säkert runt 23 grader. På långa hemvägen var A tokig i vagnen, ville inget, bara skrika, varm, inte sitta, inte ligga. Stressad svettig mamma kommer hem, upp fort och amma. Har så mycket att bära så får inte med allt pick och pack från vagnen i en vända.

När jag kommer ner igen ett par timmar senare och ska ut igen så finns inte bärselen under vagnen. Total förvirring. Upp och leta, tankspriddheten kan ju ha lagt den var som helst. Men vid närmare eftertanke fick ju inte tankspriddheten ens en chans att sprida den nånstans för den kom aldrig med upp till lägenheten. Borta från vagnen alltså. Borta ur vårt liv.

Jag tror det aldrig. Jag tror alltid att det måste finnas nån annan förklaring. Jag kan liksom inte föreställa mig den personens fysiska gestalt som smyger in, plockar åt sig och smyger iväg. Som den lägst stående av alla. Hur ser man ut då? Jag kan än mindre föreställa mig den personens psyke. Hur kan man? Hur får man för sig? Att ta nåt som så uppenbart är någon annans? Inte ens nu när pengarna oftast tar slut långt före månaden har tanken slagit mig att jag ska sno nåt.

Jag satte upp en hatlapp med anspelning på att stjäla från fattig ensamstående mamma med ett barn i stort dagligt behov av sin sele. Fast jag ville helst skriva att ser jag dig igen din jävel så sliter jag ut ditt hjärta och äter det på ett silverfat och jag hoppas du fram till den dagen lever ett liv fyllt av plågor och helveteskval och inom en snar framtid dör en ondskefull och smärtsam död.

Så nu, utan sele alltså. Långpromenaderna är beroende av växelvis selåkande och vagnbärande annars tar det hus i helvete. Men jo, vi sitter väl inne vi då nu när det ändå är så jobbigt väder med 20+ och sol. Fan vad bitter jag blir.