Bulimikern

Jag bulimiproducerar blogginlägg känns det som. Först späker jag bloggen i torftig torka och spartansk frånvaro. Lite skrivkramp kanske också är inblandad. Sen spyr jag plötsligt ur mig fem inlägg på en dag. Ketchupeffekten. Som kanske inte ens kan finnas som referens längre för Heinz har väl slutat helt med glasflaskor?

Vi är i alla fall på landet. Det ska fyllas år och ätas tårta. Pappa och Alfons har fyllt och jag ska fylla. Sol och blåst och sova länge.

I går hade jag skälla ut dag. Det är lite ovanligt för att vara jag. Men ibland slår jag till. När jag har laddat ett tag. Som bulimiskrivandet fast verbalt. Först skällde jag ut min bror för att han är så anti och vrång och inte gör något av sin talang. Inspiration till detta fick jag på amatörfotoutställningen. Min bror har nämligen fotat sen barnsben och är superduktig. Men överdriven självkritik och inte så vassa armbågar gör att han bara sitter hemma på kammaren och petar med sina foton. Det är ju bara det att han skulle brädat ALLA på den där utställningen! Alla 80 utställare var liksom under hans nivå. Jag blir så irriterad på honom för att han inte gör nåt. Fast jag skällde på ett konstruktivt sätt.

Sen var vi ute på kvällspromenad på landsvägen och då fick jag äntligen tillfälle att skälla på grannarna som bor alldeles vid vägen och jämt har sina två stora mördarhundar lösa. Hundarna springer efter folk och fä och skäller, morrar och beter sig. Dessutom springer de runt långt från huset och mitt på landsvägen och är en fara för alla slags trafikanter. Jag får antingen välja att inte gå förbi, vilket avsevärt begränsar mina promenadmöjligheter här, eller så får jag bära min artonkiloshund förbi. Det sistnämnda går, men är svårt att kombinera med att köra en barnvagn. Till min stora förvåning lyckades jag skälla ganska lugnt och konstruktivt även här, fast jag var så otroligt arg. Folk som inte tar ansvar för, håller ordning på och uppfostrar sina barn och djur är något av det värsta jag vet. Jodå, dom skulle ju sätta upp ett staket sa tanten. Jo säkert. Kanske samma dag som dom styr upp sitt fallfärdiga hus och röjer upp på gården där det ser ut som det har varit krig alternativt fungerar som traktens soptipp. Men oavsett hur skitigt dom väljer att ha det runt sig så ska inte deras hundar trakassera såna som vill använda vägen.
Vi får väl se hur det går.

Själva Alfons hade en solskensdag igår, jag tror han var förvånad själv. Han var tyst som musen. Kanske berodde det på att när han väl öppnade munnen så var han alldeles hes. Han har tydligen skrikit så han har tappat rösten. Det var hur som helst mycket skönt med en paus så öronen och själen fick hämta andan. Vilken skillnad det är i välbefinnande att vara mamma till ett nöjt barn, om så bara för en dag! Idag anar jag dock oråd. Trots att det bara är morgon ännu verkar det som att hans rätta jag är tillbaks. Lillspöket!