Jo, vi lever

Jag kom liksom av mig. Det hände något där vid påsk. Det blev semester och sedan har jag inte riktigt kommit tillbaks till vardagen igen. Med påskens charterväder försvann all ordning och struktur och alla försök till rutiner. Och bloggen blev lidande.

Det är mycket mer som rör sig och drar nu. Jag har ju aldrig varit bloggerska under en sommarsäsong, men det känns helt klart som det är tuffare för bloggen att stå sig i konkurrens med annat uppmärksamhetskrävande som utevistelser, picknickar, långa långpromenader, besök och spontanbesök och diverse annat. Det är också himla mycket damm somm krupit fram ur vrårna nu när ljuset skoningslöst letar igenom varje vrå av lägenheten. Damm som borde bli undanplockat.

Jag mår lite bättre igen. Jag har haft lite avlastning av först Alfons pappa och sen min mamma som har varit här. Det är på många sätt, men inte på alla, smidigare att vara fler än en som tar hand om ett barn. När jag väl får avlastning slits jag mellan begäret att bara lägga mig på soffan och zappa och göra inget och en stor lust att ta tag i allt det där jag inte hinner med annars, alla projekt som blivit liggande. Det brukar bli ett mellanting. Jag springer runt som en furie för att fixa och trixa och sen vilar jag lite mer än annars och har då dåligt samvete för att jag inte hinner med ALLA projekten.

Barnet hade en humörtopp som höll i sig i två dagar. Jag vaknade en morgon och det var nåt annorlunda med stämningen i rummet. Han var vaken men han skrek inte, han låg bara och kluckade lite mysigt. Jag höll andan och väntade på utbrottet, men det kom inget. Det höll i sig och vilken skillnad det var att vara förälder till ett sånt barn i två dagar. Allt var kul och mys och trevligt och vi gav varandra energi. Han pratade och bubblade och skrattade och var totalt fantastisk. Är det så andras barn är? Såna som inte har ont i magen och är gravt frustrerade över att dom inte kan springa, cykla, hoppa och gå. Alfons tror att han kan allt det sistnämnda och fattar inte varför kroppen inte lyder honom. Och så blir han vansinnig.

Mamma har varit här och myst med honom i två dagar. Hon älskar Alfons men hon var ganska glad att få åka hem och fattar nog inte riktigt hur jag orkar. Men nu har jag fått ladda mig lite, nu kör vi ett tag till. Och det ska ju faktiskt bli bättre, hoppas dom där två bra dagarna var en försmak av hur allt kan bli när han kommer i någon slags balans så småningom...