Hurra i förskott på Mors dag!

Imorgon kommer jag inte hinna blogga för då är det familjeutfärd till släktträff två timmar bort. Översovning och ätande och sen bilåkande hem igen. När min släkt är samlad är det min familj bestående av mig själv, mor, far och bror. Och så är det två personer till; min enda kusin och hennes far som är min döda mosters man. That´s it.

Skönt tycker säkert somliga, tragiskt tycker andra. Jag lutar lite mer åt det sistnämnda. För jag vet ju inte hur det är att ha tolv kusiner som man måste åka runt och träffa och som kanske är jobbiga på olika vis. Och gräset där på den okända sidan ter sig ju som alltid nån nyans grönare.

Jag oroar mig lite för Alfons. Att han också kommer att ha så där liten släkt och familj. Det där att man inte har några gratisrelationer. Man har ingen som av släkt, börd och blodsband är så illa nödd och tvungen att se efter och titta till. För mig blir det desto viktigare att odla mina vänskapsrelationer. Och dom har man inte gratis. Tyvärr är jag en som är himla dålig på att höra av mig till mina vänner. Trots detta finns där en handfull lojala fina som jag nog känner att jag HAR och som jag känner sen barnsben och det är ju en stor trygghet så klart.

Alfons är ju pojke och jag hoppas att han inte blir en av de typiska i manssläktet som har få eller inga vänskapsrelationer. Hur ska man göra för att främja social kompetens och förmåga till nära vänskap med andra? Vilket ANSVAR man har som förälder, jag kan bli alldeles skrämd av att tänka på det.

Det här inlägget var tänkt som en hyllning till alla mödrar på Morsdagen imorgon. Men urartade i en lätt vemodig historia om släktband. I alla fall: Heja alla morsor, mammor, mödrar, systrar, döttrar, flickor, kvinnor, tjejer imorgon och alla andra dagar! När jag var liten minns jag att jag beklagade mig över att det fanns en Fars dag och en Mors dag men ingen Barnens dag. Mina föräldrar sa att alla dagar var ju barnens dagar så mammorna och papporna behövde få varsin egen. Jag minns att jag ändå tyckte det var sjukt orättvist. Det tycker jag nog inte längre.

Om ändå bara morsdagen kunde innefatta obligatorisk sovmorgon med tysta, mätta, nöjda, trötta, gosiga och sovande barn så vore det toppen av himmelriket med grädde på moset!