Åh du milde. Min familj är så himla dysfunktionell så jag får stressmage på bara ett dygn. Så mycket spänningar, så mycket som är instängt, så mycket fasader som ska upprätthållas, så mycket innehållslöst som ska sägas medan det viktiga förblir osagt. Det passar mig icke.
Det är ju en välsignelse att vi lever i ett samhälle där man inte förväntas sammanbo med andra generationer inom familjen än sina egna barn.
Vi sover i alla fall mycket här jag och Alfons, det är skönt och då är man lyckligt oemottaglig för jobbiga energier. Sen det komplicerade i att dom vill väl och gör snälla saker, så jag måste ju vara tacksam också. Fast jag bara är sjuk irriterad.
Nä, lagom är bäst och att jag har ett eget hem att ta vägen till när vi har visat upp oss klart är värt allt i hela världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar