Jag vet att hon älskar mig minst lika mycket men vet också att hon är mycket nöjd i mina föräldrars vård. Som dessutom har trädgård och tillgång till utevistelse dagen lång. Men promenader är bra, i synnerhet för mig. Jag har insett att jag får lägga ner beach 2011 och satsar istället på beach 2012. Eller kanske 2013. Men promenader är ändå alltid bra.
Men det ska tajmas, hundkissnödighet med barnsömn. Det ska kläs på och selas på. Det ska packas ner saker som sen ska bäras ner för alla trappor. Livsnödvändiga prylar ska kommas ihåg. Det blir inte alltid så. I morse på första hundpromenaden glömde jag nappen. Barnets alltså. Inte behöver man ta med skötväskan för en simpel hundprommis i närområdet tänkte jag. Efter trehundra meter skrek barnet i högan sky i vagnen. En napp i den munnen hade varit allt som behövdes. Men hunden behövde ju rastas, så promenaden fick tvunget fortsätta. Barnet gick inte att trötta ut på något vis, skriken eskalerade. Jag fick stanna och knyta på mig bärsjalen som låg i vagnen, bära honom på höften i den hela vägen hem samtidigt som jag höll hunden och drog vagnen. Jag var lite svettig när jag kom hem. Förra veckan åkte jag också in till stan med en vän utan skötväskan och således utan alla bebisprylar, men också utan kort, mobil och minsta slant på fickan.
Med anledning av den glömda nappen och en rad andra liknande incidenter har jag för ett tag sen tejpat upp en komihåglista på insidan av ytterdörren. Med allt det livsnödvändiga. Och eftersom mina nyfödda tomatplantor på balkongen redan fått känna på hur det kan vara att nästan dö törstdöden har nu även dom fått sin rättmätiga plats på överlevnadslistan.
Jag svor på att det inte skulle bli så här mycket bök och saker. En bebis, hur mycket prylar kan den vara i behov av egentligen? Man undrar ju hur ungarna överlevde i alla gamla dragiga timmerstugor och torp förr i tiden??
Utan skötväska liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar