Jag lär mig så mycket av Alfons.
Jag har märkt att han har nästan lika bra antenner som min hund. Man kan inte lura honom med sitt mående. Jag märker på honom att han märker när jag är nervös, stressad, arg, rädd eller på annat sätt inte mår bra. Då blir han orolig.
Idag var jag på cellprovtagning och Alfons som var så trött när vi kom dit bara skrek under undersökningen. Barnmorskan sa att dom små barnen ofta reagerar så, dom känner oro när mamma är i "fara".
Då är det alltså sant att man inte kan ljuga för barn och djur. Och jag tänker på, och vet av egen erfarenhet hur fel och svårt och komplicerat det kan bli när man gör det. Som vuxna har vi orden, språket. Vi vuxna förlitar oss mer på det vi hör sägas än det vi verkligen känner. Vi lär oss sluta lita på att känslan är rätt, vi lär oss att distraheras av den verbala informationen och det logiska tänkandet.
Ett barn känner av att någon är ledsen eller att något är fel i en relation. Den vuxne säger: "Nej det är ingen fara, jag är inte ledsen, vi bråkar inte." Det här måste ju göra att barnet blir extremt förvirrad och på längre sikt förlorar kontakten med sina känslor. Varför inte bara säga "Ja, jag är lite ledsen just nu, men det går över. Ibland är man ledsen men sen kan man bli glad igen." Typ.
Men vad viktigt det är att inte förvirra ett barn genom att försöka bortförklara den där kunskapen om känslor! Jag minns ju själv hur mycket jag kände som barn. Mycket av det man minns är just stämningar i olika lägen.
Och jag fattar att mycket av obehaget, ilskan, frustrationen och motviljan jag kände som barn i umgänget med min egen familj troligtvis till stor del handlade om just det. Det var så otroligt slitsamt att som barn hantera känslan av att något var dåligt men alla sa att allt var bra. Eller sa ingenting alls. Emotionell störning kommer som på beställning.
Jag kommer aldrig ljuga för Alfons om mitt mående. Jag kommer naturligtvis inte låta honom bära mina bekymmer, självklart måste informationen vara anpassad för barnets mognad och världsuppfattning. Men jag tror det är viktigt att förmedla att alla känslor får finnas. Det är okej att vara arg ibland, ledsen ibland, sur ibland, trött ibland och att man inte måste dölja att man mår dåligt.
Det här kan ju tyckas vara självklarheter, men dom här insikterna som jag just fått om hur receptiva och bra barn faktiskt är på att uppfatta känslor har gjort att många pusselbitar har fallit på plats i mitt liv. Jag förstår mer nu. Fyra månader med Alfons har just besparat mig fyra år i terapisoffan.
Tack Alfons!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar