Om tålamodstappet

Jag läser hos Bulan & Jag om att tappa det. Tålamodet. Hon gör det. Jag gör det.

Jag blir ibland så trött och så uppgiven över att ha ett missnöjt barn att jag inte orkar bemöta hans humörsvängningar med varken mildhet eller tröst. Jag misshandlar honom inte, jag skakar honom inte och jag skriker inte åt honom. Jag gör det jag måste göra men utan småprat eller gulligull. Lyfter upp lite häftigt, lägger ner lite osnällare än annars, byter blöja utan kvitter och smek, bär och gungar trumpet, ilsket och ettrigt. Ibland bara går jag, fast han skriker. Jag klarar inte att ta upp honom just då, måste gå iväg, samla ihop fasaden. Tänker fula tankar.

Och så skäms jag. För att det är så meningslöst att agera ut frustration och tålamodsbrist mot en fyra månaders bebis. För att man inte kan uppfostra ett så litet barn eller på minsta vis få den att bete sig på något annat sätt än det som för ögonblicket är aktuellt i bebis sinnesstämning.

Men när man börjar göra varandra trötta så leder det till en nedåtgående spiral. Gnällig bebis leder till galen förälder. Galen förälder leder till ännu gnälligare bebis som känner av att allt inte är som det ska med mamma. Det enda som kan bryta är att nån annan kommer och tar över eller att man går och lägger sig och sover en natt på saken och samlar nya krafter.

Somliga dagar orkar man inte av olika orsaker. Häromdagen hade jag så djävulsk mensvärk så jag kände mig svimfärdig och orkade knappt prata med Alfons på hela dagen. Så klart blev han en supergnällig demon av att vara instängd i lägenheten en hel dag med världens tråkigaste mamma. Ingen promenad, ingen fika på stan. Jag orkade inte ens förlora tålamodet. Jag tänker att så länge dom där somliga dagarna och somliga stunderna kommer relativt sällan och att man för det mesta känner att man är en samlad och sansad och engagerad förälder så tar inte barnet skada. Humörskiftningar är ju också en del av livet som människa.

Desto skadligare tror jag det är för föräldern som lider samvetskval och känner sig som den enda massmördarmorsan i världen medan ALLA ANDRA alltid ler soligt och glatt mot sina tröstlösa barn. Så ja, prata om det, plocka upp tråden om tappade tålamod i föräldrasammanhang. Alla gör det. Och att reflektera kring sitt eget handlande är alltid ett sundhetstecken.