Fröken Sverige igen. Bloggerskan alltså, med den numera stängda bloggen. Jag tänker på henne. Jag hoppas familjen har det så bra dom bara kan. Jag vill veta hur det är med henne och hennes barn, hur det går för dom. Och jag önskar fortfarande det fanns något jag kunde göra.
Jag har tänkt på det här, hur det kom sig att vi var så många som greps av deras historia. Det var en välskriven blogg, men det var mer än så. Det var inte sensationslystnad som gjorde att vi följde den. Det var inte heller att gotta sig i någon annans olycka och det var ingen tycka-synd-om blogg.
Jag tror att vi var många som läste hennes blogg med en gnagande känsla av "det kunde lika gärna varit jag". Därav empatin och engagemanget. Jag tror vi är många som upplevt förhållanden i den där gråzonen. Jag tror vi är många som känt på hur det kan vara att vara i en relation med en kontrollerande partner. Förhållanden som gått bortom gränsen för "normal" svartsjuka och börjat gränsa till definitionen av psykisk misshandel. Jag tror tyvärr också vi är många som upplevt när galenskapen även har lett till fysisk misshandel.
Borde inte den här gråzonen av psykiskt och fysiskt våld i relationer bli det nya Prata om det? För det är faktiskt väldigt viktigt att prata om just det.
Fröken Sverige, du finns kvar i mina tankar. Hoppas hoppas att du och barnen får den frihet ni ska ha och att Talibanen får det öde han förtjänar. Hör av dig om det finns något någon av oss här kan göra...
Ja det är helt ofattbart att det är så väl dolt problem i vårt samhälle. Nog för att det inte pratas särskilt mycket om män som misshandlas i nära relationer heller, men ibland blir jag bitter och tänker att det är just typiskt när det kommer till kvinnorelaterade "bekymmer". Tänker ensamma gravida/ensamstående, tänker preventivmetoder och biverkningar på dem osv osv.
SvaraRaderaTänker väldigt ofta på dem jag med och läser du här Fr Sverige finns jag på min mail. Om du vill och behöver en hand i Stockholm.