4230 gram och 54 cm. Han har blivit ett storbarn! Upp 1,4 kilo på fyra veckor. Plus 3 cm på längden. Huvet har växt nästan 4 cm i omkrets. Jag har misstänkt ett tag att något har hänt men inte riktigt velat inse. Men när vi kom hem och hade fått fakta svart på vitt firade jag hans tillväxt med att sortera ut nästan alla kläder i storlek 50 och justera upp bältena i babyskyddet ett hack så han får plats att sitta i det utan att komprimera sina ryggkotor till oigenkännlighet .
Sköterskan vet att jag är själv och undrade hur jag hade det. Jag försöker ju säga att det går bra. Jag vet inget annat. Och jag har ju varit inställd på det här ett tag. Men hon fick mig att tycka riktigt synd om mig själv när hon redogjorde för allt jag borde få hjälp med och att jag måste ta hand om mig själv och att folk vanligtvis blir helt slutkörda som föräldrar fast dom är TVÅ. Hon tyckte också jag skulle dra in pappan.
Jo tack, jag har försökt.
Jo, han har visst smockat till sig på sistone. Fått dubbelhakor som han brukar vila allt längre ner på bröstkorgen. Och ännu fler veck att hålla rent har han skaffat sig. Osmart, han hatar nämligen veckrengöring.
Idag är jag på ett riktigt bitterfittigt humör och tänker att det verkar betydligt jobbigare att vara två. Så mycket som de andra mammorna snackar om sina problem och dilemman i vardagen kan jag ibland känna mig glad att jag slipper det. Samtidigt som jag andra dagar lipar över att det inte finns en annan att dela allt med.
SvaraRaderaPå ett sätt är det den värsta kommentaren man kan få. Du behöver ta hjälp av andra. Och det är klart, det underlättar säkert. Men det gör ju precis som du säger att man tycker väldigt synd om sig själv. Jag tycker generellt att de, man som ensam blivande eller nybliven mamma, kommer i kontakt med inom mödra- och barnavården borde peppa mer och inte se på en med bekymrad blick som säger en att det där blir ju jäkla svårt vettu.
Det går visst. Det är bara lite jobbigare.
Han är snart som en hel karl, den lilla keruben :)
en liten ögonstjänare med andra ord... :) förstår att det är slitsamt att vara själv med en liten skrikis. kanske inte smidigaste kommentaren av BVC-sköterskan...?
SvaraRaderaVilken underbar blogg!! Och vilken underbar liten du har!! Fantastisk bild!!! :O)
SvaraRaderaJag har aldrig någon nytta av det där ömkansvärda som de kan hålla på med på BVC, bytte från den ena ssk till en annan för jag var så trött på att hon varje gång nämnde att jag var ensamstående.
SvaraRaderaJaha, vad ska jag göra åt det liksom? Lätt för henne att ställa några frågor om hur vida det går bra eller inte. Man har ju liksom inget val. De vill säkert väl, men det är lätt att fråga en liten fråga - men för en själv att svara på en annan sak - det gör att man måste öppna fördämningar som man inte vill ska brista, de tänker de inte på. Man får inte känna efter allt för mkt, man måste hålla ihop, kan inte tycka synd om själv - vara trött - önska sig något annat. Man får helt enkelt bara fixa situationen. Och deras klibbiga frågor hjälpte ALDRIG mig.
Men kramar till dig fantastiska! Det är jobbigt. Men det är oxå härligt och man blir sjukt stolt över sig själv FÖR ATT MAN FIXAR DET ALLDELES SJÄLV :)
Hls från PPD