...annan ensam mamma. Kanske är det med oss som med små bebisar. Som liksom direkt finner och börjar bonda med en annan liten bebis i samma rum. Och så tittar dom forskande på varandra och ser ut som dom har telepatisk kontakt. Briefar varandra om läget liksom.
Vi var på vägning på bvc idag, det är drop in så man brukar få sitta i väntrummet en liten stund. Det kom en annan mamma och satte sig och vi började prata lite. Hon hade en sjumånaders pojke och hon berättade att han var i en fas där det bara var hon som dög, pappan fick inte trösta. Och följdfrågan på det från henne till mig var så klart som befarat: Hur är det med din son och pappan, funkar det? Det där som man i alla sammanhang är lite nervös för att det ska komma upp. Jag vill inte höra mig själv dra iväg med förklaringar och ursäkter om varför inte Alfons har en närvarande pappa som jag känner att jag måste göra. Kanske för att jag utgår från att andra har en nedlåtande attityd mot ensamma gravida och ensamma föräldrar, bara för att jag hade det innan jag blev en själv (hence Fröken Märkvärdig).
Jag fick ju säga att jag är själv med Alfons och pappan bor inte med oss. Och hon sa bara "Jaha. Jag var också själv med min första". Som att det var det mest normala i världen. Gud så skönt. Jag tror hon var skickad till mig av nån högre makt. Hennes första var 8 år nu och pappan hade funnits sporadiskt men skickade nu inte ens julklappar eller födelsedagspresenter. Sonens idealisering och beundran av sin pappa hade nu övergått i en mer uttalad besvikelse. Men hon rekommenderade skarpt bonuspappor, dom kunde vara hur bra som helst sa hon.
Man får ju för sig att man är den enda ensamma föräldern i den riktiga världen, att andra bara finns i bloggosfären. Jag tycker verkligen mvc och bvc skulle kunna styra upp det här lite mer. Barnmorskorna kunde ju redan under graviditeten hjälpa till med nätverksskapande för ensamma gravida, de vet ju verkligen allt om hur många vi är, vilka vi är, var vi finns och vilka våra barn är. Vi som bara kommer på kontroller vet ju ingenting. Mer än om man av en slump råkar börja prata med rätt person i väntrummet.
Ja just det. Dagens siffror: 4595 gram och 56 cm. Up we go!
Vad bra du var som bara sa som det var. Jag är en mästare på att slingra in mig i oförståeliga resonemang om varför det bara är jag och L. Och detta ursäktande...Ska sluta med det. Måste.
SvaraRaderaOch himla skönt att träffa någon som besvarar det som om det inte var något särskilt. Håller verkligen med om att det borde peppas mer och ordnas typ sammankomster från vårdhållet.
Härligt han thockar på sig den lille :)
Jag försöker tänka att vi lever i ett modernt samhälle och jag inte ska ha nåt att skämmas för. Men det känns som historiens ok av ensamma mödrars skam vilar över mig. Men jag ska sluta med det, du också.
SvaraRaderaJapp, såg att Makalösa föräldrar som du skrev om just har öppnat filial i min stad. Det kanske är fint. Man kanske skulle våga testa. Fast det är det jobbigaste jag vet att lära känna nya. Navigera, hitta rätt, vilka är sympatiska, vilka inte. Kräver ju viss ansträngning. Jag ska försöka. Men inga utomhusdejter innan det blir vårväder, det säger jag.
Ja gud vilken smocka han börjar bli! Mycket knubb :)
Hej märkvärdig! :)
SvaraRaderakänner igen den där känslan.. men det är som väldigt mkt vanligare med ensamma mammaor än vad man tror. vi är två i min föräldragrupp, även om vi har olika bakgrund med våra graviditeter så är det skönt att inte vara den enda ensamma.
Jag har itne lyckats läsa så mkt av din blogg ännu, men det kommer. FIn han är din Alfons, och väldigt fin snipp-body ;)