Jag började på ett surt inlägg om hormoner. Sen tog jag bort det. För det är ju nej till sura inlägg, jag ska ju vara en glad förälder.. Men det handlade i alla fall nåt om brist på hormoner om man inte känner sig uppslukad av moderslycka och tycker det är himmelriket att sitta och amma flera timmar om dagen och inte automatiskt fattar varför barnet skriker.
Jag har ju annars valt att inte hålla dom där hormonerna särskilt ansvariga. Det är så mycket inlärda beteenden och insocialiserade fördomar man kan slippa ta ansvar för om man väljer att hänvisa till oåterkalleliga biologiska förklaringar. Jag vill tro att vi är föränderliga varelser som har alla möjligheter att forma och formas. Vi föds så otroligt ofärdiga och måste lära oss precis allt vi behöver kunna och i den processen kan faktiskt vad som helst skapas.
Dum i huvet känner jag mig i alla fall. Dock tror jag inte att det huvudsakligen handlar om att hormoner har tagit min hjärna i besittning. Utan om att mitt fokus flyttats från mig själv och sånt som vanligtvis intresserar mig till en annan varelse och dennes behov som tämligen radikalt skiljer sig från mina. All min uppmärksamhet är riktad mot denna nya person och hans välbefinnande. Och jag måste hela tiden vara superuppmärksam och har de senaste veckorna äntrat helt nya världar bestående av barnvagnar, bilstolar, på- och avklädning, blöjbyten, sjukhusbesök, bvc-besök och så vidare. I kombination med sömnbrist, stress och dåliga matvanor leder detta ofrånkomligen till att man blir några nivåer mer puckad än annars. Jag kan i viss mån känna igen mitt mående nu från andra perioder i livet då hårt arbete varvats med mycket nya intryck och för lite sömn. Det resulterar ju alltid i att man hamnar i ett vrakliknande tillstånd.
Jag håller också på att justera in mig så gott det går till det här nya tempot och nya vardagen. Det handlar plötsligt om så vansinnigt grundläggande saker som att jag och han den andre ska få i oss mat, sköta våra magar och försöka få den sömn vi behöver. Inget annat. Hela dagarna går åt till det. Och jag blir så rastlös. Fast jag vet att det måste vara så här ett bra tag nu och att bara är förödande just nu att försöka peta in allt det där andra som jag också vill ha i livet. Allt hinns bara inte med.
Ofta känner jag mig som en tråkig och självcentrerad idiot. Jag är så uppslukad av det här nya och allt det stora som händer i det lilla. Just nu tar jag inte in så mycket annat. Och tycker inte att jag har något att prata om när jag träffar andra. Och ibland glömmer jag sånt som händer i andras liv, viktiga saker. Det är dåligt. Jag vill vara en bra vän och medmänniska som kommer ihåg vad folk har berättat och kommer ihåg att ställa följdfrågor om hur det har gått fär dom med det ena och det andra. Jag glömmer bort att fråga vad dom har varit med om för mina tankar har bara kretsat kring han den där lille. Jag hoppas det går över så småningom när allt det här nya börjar forma sig till nån slags vardag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar