Jag hade väl inte riktigt släppt in Alfons får jag erkänna. Inte drabbats av den där stora moderslyckan och den himlastormande kärleken under de här första tre veckorna. Kanske delvis beroende på all tveksamhet kring hans ankomst, alla dubbla känslor kring det. Det är mycket som har fått knytas ihop och stoppas undan nånstans inuti. Hans inträde i världen har kantats av glädje och förväntan i viss mån men i stor utsträckning också konflikter, rädsla, sorg och tvivel.
Men igår kväll bestämde jag mig. Jag insåg att hans pappa inte kommer finnas för honom. Han älskar honom inte villkorslöst och han kommer inte göra det heller som det ser ut. Men jag tänker göra det. Jag tänker älska Alfons för två. Eller tre eller fler. Han har inte valt det här. Han är välkommen och älskad och det ska han veta och känna. Han ska inte drabbas av något han inte kan rå för.
Han är så himla liten och fin och nu är det vi.
Åh, vad fin han är!
SvaraRaderaJag förstår inte hur man inte kan välja att älska sitt barn och alltid finnas för honom/henne.
Min stora förälskelsefas med sonen kom när han var 3 månader. Men så hade han kolik och skrek innan.
Hej! Jag har precis hittat din blogg och läser och läser! Vilken skatt för mig att få ta del av alla dina erfarenheter, våndor och glädjeämnen! Grattis till din Mini :)
SvaraRaderaJag tror också det kan vara helt okej för förälskelsen att dröja. Det är så mycket praktiskt i början och så lite tid för romantik. Det är ju lite som ett arrangemangsäktenskap. Två personer som inte har valt varandra men som ändå måste lära känna varandra och börja älska varandra.
hej.
SvaraRaderahittade hit via lisakristin. fick lite gåshud av inlägget.
grattis till din fina pojk,
stackars den som inte får vara med. vad han missar!
Lotta: Tack och välkommen hit! Ja. Nu på sista tiden har ju pappan börjat träffa Alfons i alla fall. Förhoppningsvis får de en bra relation men ännu lite osäkert..
SvaraRadera