20 november

Det blev inget skrivet igår för jag jobbade, tjoho! Gick upp kvart i sex, kom hem kvart i sex. Det var KUL! Men jag var trött på kvällen. Och min mamma kom och hälsade på. I morse när vi vaknade hade det fallit snö så hon ansåg sig alltför insnöad för att åka hem och tänker sig stanna en natt till. Det går bra för min del!

Mamma sitter i fåtöljen och stickar och emellanåt curlar hon mig genom att laga middagar. Dessförinnan har hon fyllt på mitt kylskåp. Men jag curlar henne också mellan varven. Hon är lite för rörig för att platsa riktigt i mitt hem där jag trivs bäst när var sak står på sin plats så jag går och PLOCKAR efter min mor. Skor hur som helst i hallen, blöta vantar på hallbyrån, grejer framme på köksbänken, en icke inskjuten köksstol... dessutom fäller hon inte ner toalocket efter sig.

På tal om toalock så påpekade jag för henne att jag drillat alla mina expojkvänner att sitta och kissa. Den som står och kissar hemma hos mig får vänligen själv skura toaletten efter sig. Dessutom är det bevisligen bättre att sitta och kissa för att blåsan tömmer sig bättre då. Har jag läst. Nu är det ju inte så att min mor står och kissar om nån trodde det utan det är det översta locket som hon vägrar fälla ner.

Idag är det bara softa softa utom bebis som har basketmatch idag tror jag för det är ett himla liv. Rörelse, kickar, böljor, attacker mot olika inre organ och så vidare. Jag börjar titta med lite blidare ögon på småbarn, till exempel i affärer, jag tror jag undermedvetet tränar mig mentalt. Nu är jag nyfiken på hur min kommer se ut och vara.

Min filosofi är att utgå från låga förväntningar, alltid. Då blir man inte besviken och när något blir mycket bra blir man väldigt positivt överraskad. Skittråkig filosofi jag vet, men det värsta jag vet är besvikelse och när man har haft så höga förväntningar så att det bara känns misslyckat när det inte blir exakt som man föreställt sig. Varje gång jag drar iväg i fantasier om barnamys måste jag påminna mig själv om att "barnet kanske inte ens föds", "det kan hända att den inte är helt frisk" etc.
Igår på lunchen smet jag in och kollade på den med ultraljudet på jobbet :) En snabbis bara! Den är så STOR nu så man har svårt att urskilja vad som är vad. Hela skärmen blir liksom full av en enda kroppsdel. Jag fann i alla fall revbenen och ryggen och försökte följa den men kunde inte utröna åt något håll vad det var ryggen slutade i! Det jag menar är att man nog får förbereda sig på det värsta om man inte kan se skillnad på huvudet och rumpan på sitt ofödda barn :)

Jag har börjat fösa in årets julstämning. Lika bra när det ändå är snö och mörkt ute större delen av tiden. Det blir inte pynt, det funkar inte för mig och ljusslingor har jag dessutom året runt för det är nåt av det bästa jag vet. Jag kör lussekatter, pepparkakor, choklad, juleskum, julmusik (Bing Crosby, Frank Sinatra), clementiner och tända ljus. Det funkar bra!

Robbie och jag

Ibland blir det komiskt också det här med att ha allt skyddspansar bortfrätt av hormoner och situationer och vara alldeles emotionellt naken och receptiv och känslig till förbannelse. Förut började jag gråta på Friskis, till varva-ner-och-stretcha låten "Feel" med Robbie Williams :)

Jag fattade ingenting, jag har väl hört den låten tusen gånger på radio, aldrig tänkt på den som nåt annat än bakgrundsskval och aldrig tyckt att den har varit särskilt bra. Jag har till och med tyckt att Robbie varit provocerande dålig och en snorunge som jag helst velat slå. Men nu så, nu klev Robbie och låten RAKT in i mitt vidöppna hjärta och texten var ju storslagen och så fantastisk så det kom tårar! :)

Nu när jag kommit hem och kollat texten så fattar jag inte ens vad det var som slog på nån av mina strängar. Kanske tyckte jag att "Come on take my hand, I wanna contact the living" hade en viss mening, och kanske refrängen "I just wanna feel real love" var nåt jag identifierade mig med, men på det hela taget så står den sig inte i längden. Vi hade i alla fall ett magic moment idag där i gymnastiksalen jag och Robbie.

Tack för det :)

Vecka 30+4

30-veckors magen med och utan tröja. Jag tycker den är enorm.

"Vi kommer imorgon också" sa sotningstruppen igår när dom gick. Fast besluten att den här dagens uppvaknande skulle bli mindre överraskande än gårdagens satte jag larmet på tidigt och gick upp ännu tidigare. Nu är det förmiddag och sotarna har ännu inte dykt upp. Jaja, det var ju bra att man inte låg och sov räv och ödslade bort sin tid.

Imorgon ska jag jobba! En dags inhopp på mitt gamla jobb. Det känns nervöst men roligt. Nu har jag varit borta nästan ett helt sommarlov. Tiden har ändå gått fort när jag väl kom in i den nya rutinen som är att inte åka till nåt jobb överhuvudtaget. I början var det mycket deprimerande, nu ser jag lite mer nyktert att det faktiskt väger och balanserar mellan fördelar och nackdelar, åtminstone när man mår som jag har gjort på sista tiden. Jag hoppas bara att jag kommer ihåg hur man gör på jobbet och att jag inte har en dålig förmiddag med förgiftningssymtom.

Men jag blir mer och mer övertygad om att det är järntabletterna som är bov. Igår var jag sådär dålig igen och alldeles utslagen på morgonen, då tänkte jag att det inte är järntabletterna ändå, för jag har ju slutat ta dom. Men nyss upptäckte jag att jag tagit fel tablett i förrgår kväll! Jag hade tagit järntabletten istället för blodtryckstabletten som jag ju SKA ta. Så, orsak och verkan fick en logisk förklaring. Järn är av ondo. Åtminstone när det måste ta vägen via mitt tarmsystem. Injektioner, finns inte det?

Igår fick jag/vi kallelse till föräldrautbildning. Pappan har för ett tag sen sagt att han vill gå. Men det känns mycket konstigt om vi bara ska ses där. Vi måste prata. Jag vill inte gå dit ensam. Och kanske inte med honom heller. Dilemma. Det visar sig dessutom att det är på dagtid, förmiddagar 8-11. Jag trodde kvällstid. Vet inte om pappan har räknat med så mycket jobbfrånvaro. Hur har andra ensamma gravida gjort, har ni gått på föräldrakurs? Ensamma eller i sällskap med någon?

Dagens hemmafrusysslor: dammtorka, värma mikromat och äta den, packa och posta Traderagrejer samt åka och träna.

Hundvakt

Väcktes av väsen i trappuppgången och blev klarvaken på en sekund. Det var ju idag det skulle komma sotningsnissar och kolla på ventilationen. Jag var ENDAST iförd ett kort linne och sängkläderna men fick snabbt på mig mina finaste mammabyxor och något tillräckligt anständigt för att släppa in tre män. Inom sotningsbranschen tycks dom sannerligen inte lida av problem med underbemanning...

Sen gick jag ut med hundarna för att vi skulle vara ur vägen en stund. Inte helt harmoniskt uppvaknande. Jag är hundvakt sen igår kväll och ända tills på fredag åt min kompis och ex-kollegas hund. Den är väldigt harmlös och snäll förutom att den liksom min hund gärna vill sova UNDER täcket i sängen. Så inatt var det trångt mellan lakanen! Både jag och bebis låg i fosterställning tror jag medan hundarna låg bekvämt utsträckta. Jag hade inte hjärta att förvisa dom annorstädes...

Det bästa med att vakta denna hunden är att min egen hund är helt bekväm med att ha henne här. Min tjej är nästan tio år och vill gärna ha det på sitt sätt och vill inte att andra framfusiga hundar ska pilla på hennes grejer och titta på hennes marsvin eller dricka ur hennes vattenskål. Men denna lilla tösen vi passar nu är hon helt obektymrad om, hon får gnaga på hennes tuggben, ligga i hennes säng och bli klappad av hennes matte, allt är helt okej. Det är skönt.

Här är dom, kompisarna! Min är den bruna apan till vänster. Hon ser lite trilsk ut för hon hatar att bli fotograferad och så har hon en pupilldefekt som gör att hon kisar utomhus i dagsljus. Men mest är hon motståndare till Kodak moments.

Min blues har lagt sig lite, måhända tillfälligtvis men ändå. Man kan inte vara lika ledsen jämt, det orkar man bara inte. Emellanåt är jag ju glad för en hel massa saker också. Igår hade jag lite projekt att tänka på när bilen skulle på verkstad och jag själv var så fysiskt ur gängorna att eventuella psykiska våndor fick en underordnad betydelse. Bilens verkstad är i den mindre staden några mil bort där mamma och pappa bor, billigare att gå på verkstad där. Men jag var ju tvungen att frakta den dit under förmiddagen och förmiddagarna är ju vanligtvis inte min höjdpunkt på dagen nuförtiden men igår var det värre än nånsin. Vet inte om det var att jag hade tagit en järntablett igen på prov kvällen innan, eller influensavaccinet från dagen innan men jag blev jättedålig i bilen och höll på att svimma. Fick stanna två gånger längs vägen och lägga mig längs med framsätet. Sen börjar jag märka mer och mer av vena cava syndromet, att magtyngden trycker på den stora venen som går längs ryggen och jag blir lätt yr i tillbakalutat läge. Så jag fick köra bilen hängande framåtlutad över ratten. Det var ett äventyr. När jag kom fram mötte pappa upp och körde mig hem till barndomshemmet där jag fick kollapsa i soffan nån timme tills jag tillfrisknade.

Allt det här är ju symtom som jag trodde att jag liksom stod över på nåt sätt, att det var sånt som bara andra drabbades av. Men tydligen är man snarare typisk än speciell och jag har även en väninna som helt fick sluta köra bil mot slutet av graviditeten för hon blev svimfärdig av att sitta i förarposition. Jag ska tänka två gånger innan jag tar till bilen i fortsättningen.

På eftermiddagarna mår jag bra och "som vanligt". Idag vecka 30+3 och jag har börjat ha något som liknar mensvärk då och då sedan nån vecka tillbaks. Väldigt lindrig mensvärk, men som ett molande i livmodern. Är detta månntro förvärkar?? Djungeln av termer som man en efter en tar till sig och börjar förstå innebörden av börjar ljusna lite men än känns det som det är mycket kvar att lära sig. Bebis är så himla aktiv och känns STOR nu! Det är både roligare och jobbigare. Igår när jag låg i sängen böljade magen så där fram och tillbaks som jag också har hört andra säga men som jag ju inte trodde att min mage skulle göra :) Det var roligt att se. Mindre roligt är när det känns som bebis kastar sig åt olika håll i magen och det känns som den attackerar mina inre organ och det gör ONT.

Nu dusch och lite städ och fix....

Lipig

Jag har så svårt att acceptera att jag är ledsen. Måste försöka vara stark, skyller på hormonerna. Jag tror ju visserligen att hormonerna är en bidragande orsak, men den där mekanismen att det inte är okej att känna jobbiga känslor och ens visa det för mig själv är sedan länge så inrotad och inövad.

Men jag är så LEDSEN, må det vara hormoner eller icke! Hela helgen har det varit blues och inte har den släppt taget än. Har känts så tragiskt allting, sitta ensam med jättestor mage och sparkande bebis och jag har varit så trött och ledsen av att behöva fixa allt SJÄLV. Städning, matlagning, tvätt, ugnsrengöring, matinköp, planering för föräldraskap, hundpromenader, bilfix och tusen andra saker. Och allt fix hittills har jag fått göra SJÄLV, handlat saker till bebis, köpt spjälsäng och lastat in den i bilen själv, lastat ur den och rullat det platta men tunga Ikeapaketet uppför tre trappor till mitt vindsförråd bara med hjälp av min envishet. Och kanske ännu mer tragiskt känns det att vara ensam med tankar, oro, förväntan och glädje kring barnet och förlossning och hela situationen.

Så ledsen att det här inte är som jag nånsin föreställt mig och att allt känns så sorgligt och misslyckat. Och jag saknar och längtar efter samhörighet och trygghet med någon som går igenom det här TILLSAMMANS med mig. Och någon som tittar till mig och kramar mig och ger mig massage och vill hjälpa mig med grejer. Nu har jag fantastiska föräldrar som ser efter mig en hel del och jag är mycket tacksam för det, må ingen skugga falla över dom, men den där samvaron och närheten till en partner, en annan person som står barnet lika nära som jag själv gör, den saknar och sörjer jag.

Nu vet jag ju rent förnuftsmässigt att många inte får den där närheten och omtanken och samhörigheten trots att de lever i ett parförhållande, och det är kanske egentligen ännu sorgligare. Och jag vet att jag delvis har valt den här situationen själv. Jag hade kunnat välja att avbryta graviditeten när jag insåg. Men jag valde det här. Men jag sorgen över det ofullständiga, känslan av misslyckande och saknad över något som förblev en dröm finns ändå där.

Förlossningsinfon som jag var på tidigare ikväll var bra men känslomässigt blev det kulmen på den där känslostormen som rullade igång i helgen. Jag höll ju på att bryta ihop därinne, man inbillar sig i alla fall att alla andra som är där lever i stabila harmoniska relationer, men så är det kanske inte. När barnmorskorna pratade om att det var viktigt att man kände sig trygg med den personen som var med på förlossningen så kändes det bara som ett stort hål inom mig. De pratade om att partnern kunde agera språkrör för kvinnan under förlossningen för denne var ju den som kände henne allra bäst. Jag tror bebis pappa tänker sig att vara med när bebis ska födas. Men han får mig absolut inte att känna mig trygg och han känner mig inte överhuvudtaget. Sen tror jag också att hormonerna tumlar runt rejält när jag börjar gråta av varenda förlossningsbild och vanliga stillbilder på mamma-pappa-barn. Bara skildringar av förlossningssituationen, intensiteten och styrkan i den får mig att bryta ihop. Hormonkossa. För det är som pms upphöjt till tvåtusen. Lika lätt som jag blir ledsen, lika lätt blir jag arg och uppretad. Jag reagerar och överreagerar på samma gång. Vad som sedan faktiskt är en påfrestande situation och vad som är gravidhormoner kan jag bara spekulera i.

Jag mötte upp pappan på sjukhuset inför infon. Han hade på sig den kalla och avståndstagande masken. Som väntat. Han satt av tiden på föreläsningen, kändes oengagerad och jag får känslan av att han infinner sig för att omgivningen anser att det är hans plikt och han känner det är något han förväntas leva upp till. Men mellan oss finns ju ingen trygghet, ingen tillit, ingen samhörighet och att känna det så påtagligt som ikväll gör mig också helt knäckt. Att träffas och känna det ger mig svart på vitt att det jag längtar efter och saknar inte finns. Och jag blir arg på mig själv för att jag ens hoppas och önskar. Att jag är svag och inte stark. Efteråt frågade jag om vi skulle äta nåt eller fika eller liknande men han sa nej och skulle åka hem. Jag vet inte varför jag ens frågade efter vibbarna jag fick men jag har ändå den där dumma längtan, vill ha nån som bryr sig, vill ha nån som gläds åt bebis och vill prata om den och fantisera om den. Romantiska skitgrejer som bara finns på film. Så jag fick grina i bilen på väg hem istället.

Så var det med det. Ikväll tycker jag synd om mig själv och är lipig, MEN det kommer bättre dagar…

Dagen efter

Här är en uppföljning av gårdagen i form av resultatet av min bakning, nyttiga grova frallor. Enkelt och snabbt, bortsett från mjölksyran i armmusklerna som skoningslöst infinner sig när man saknar hushållsassistent eller vad det heter. Alltså en sån maskin som vevar degen. Detta blev också årets fars dag present, billigt och rätt charmigt om jag får säga det själv.

Godast är att äta färskt bröd på grekiskt vis, det vill säga ösa upp en pöl olivolja på ett fat, strö lite salt och lite oregano på oljan och sedan doppa bitar av brödet i detta. Mmmmm! Observera att det måste vara GOD olivolja, INTE Icas eller annat billigt märke. Den godaste jag har hittat i Sverige är Fontanas "Kreta". Rekommenderas. Jag är vanligtvis inte märkessnobb men jag var tillsammans med en grek med olivodling i flera år och fick då smak för BRA olivolja av god kvalitet och fattade grejen. Det är STOR skillnad! Observanta vänner av ordning kanske noterar att en av olivoljebuteljerna i bakgrunden är just från Ica, jag kan berätta att det är INTE jag som har köpt den och att det är just därför att den står där som jag vet hur illa den smakar :)

Här kommer också en uppföljning på första dagen med stödstrumpor, nämligen första kvällen efter stödstrumpor:

Det blev randigt! Helst ska man ha flera par stödstrumpor att växla mellan, men då ska man helst vara miljonär också. Idag kör jag helt vilt utan.

Idag har jag fått influensavaccin så nu värker armen lite. Var just på promenad och bebis gjorde nåt galet så jag inte kunde gå. Den blev JÄTTETUNG neråt så jag inte kunde gå och magen blev helt stenhård. Inte sammandragningar som jag har haft förut utan det kändes som om bebis typ låg och drog sig mot mitt bäcken så benen låstes. Jag kunde inte förflytta mig framåt. Fick stå stilla och sen ta pyttesteg, efter en stund avtog det. Det var nåt nytt.

Jag har massor med hormoner nu, hemskt pms-humör och gråtig och ledsen och vemodig och sentimental. Och lättretlig som tusan. Helgen har varit hemsk.

Ikväll ska jag på förlossningsinfo på sjukhuset, pappan ska komma också. Nu har vi inte hörts på ett tag igen, få se hur läget är...

Bullar i ugnen

Idag inviger jag mina nyinköpta stödstrumpor. Det tog tio minuter att få på dom så nu hoppas jag verkligen att dom gör det dom ska.

Jag bakar frallor också i arla morgonstund. Har varit ganska deppig hela helgen men något som får mig på gott humör varje gång jag tar fram den är den här mjölpåsen. Det funkar en liten stund i alla fall.

Nu ska jag och hundbarnet gå ut medan degen sväller.

Nygammalt stigma

Jag vet inte om man ska tycka att det är jättekonstigt eller inte bli förvånad alls, men jag har mött en del, som jag trodde, förlegade reaktioner på det här med att vara gravid och inte leva i en etablerad relation. Det verkar som att många i ens omgivning tycker det är jobbigt att hantera.

Under hösten har jag träffat en del släktingar på mammas sida, i min mammas ålder. Gemensamt för dem är att ingen har kommenterat att jag är gravid! Åtminstone inte till mig direkt. Naturligtvis vet de om det, och jag vet att mamma har pratat om det. Dessutom kan man inte undgå min mage. Det är en ny och jättekonstig känsla att smaka på, ett uppenbart faktum som ingen pratar om. Jag har blivit väldigt självmedveten i de här situationerna och att ingen frågar, säger grattis eller nåt annat alls gör att man uppfattar deras agerande som tyst ogillande.

Kanske är de bara osäkra, kanske bär de på normer från sina egna uppväxter då det var uttalat skamligt att vara gravid utan att vara gift. Kanske tror de att JAG går och skäms för min graviditet och därför vill skona mig från ytterligare skam?? En association jag har gjort är att "det är så här det måste kännas att vara homosexuell i konservativa släktsammanhang". Alla vet det, men ingen frågar "normala" frågor som "hur är det med din flick/pojkvän", "ska ni flytta ihop", "ska ni skaffa barn snart" etc etc. Sånt som folk egentligen inte har med att göra men som man ändå frågar, kanske mer eller mindre retsamt. Men ingen frågar! Jag kan tala om att det känns jättekonstigt.

Man trodde kanske att det här skulle vara begränsat till den äldre generationen, men jag träffade också på en barndomskompis som är ett par år yngre än jag. Hon visste inte att jag var gravid, jag berättade lite om situationen och att jag och pappan inte lever ihop, och att jag tyckte att graviditet var för personligt för att basunera ut på exempelvis Facebook, därför vet inte så jättemånga. "Ja det kan jag ju förstå under de omständigheterna" var hennes reaktion.

Sen fick jag också en bestämd känsla på mitt förra jobb att det nog inte var läge att berätta exakt hur lite jag och barnets pappa träffades och att en gemensam framtid för oss var väldigt tveksam. Jag märkte att det fanns tendenser till fördömande och ogillande av sånt som avvek från den etablerade mallen. Varför orkar människor lägga ner kraft och energi på hur andra människor lever sina liv? Och i synnerhet när det gäller att uttrycka ogillande? Så länge ingen skadas eller far illa förstår jag inte hur man kan tycka att man har rätten att ens ha en åsikt, än mindre hur man ORKAR bry sig.

Det känns faktiskt lite som att de ogifta mödrarnas stigma ännu inte är över.

Sexy

Magen har fredagshäng i soffan.

Fredagsmys.....eller nåt...

Frysmannen återkom med reservdelen så nu är frysen lagad. Synd bara att jag inte har råd att köpa glass! A-kassan är inte en effektiv instans. 25 september fick jag min sista löneutbetalning bestående av några innestående semesterdagar och semesterersättning från gamla jobbet. Sen överlevde jag lite till på Traderaförsäljning. Nu har kassakon verkligen gått i sin. Hoppas myndigheten nu sköter sitt innan det blir räkningsdags den här månaden annars blir det trixigt.

Sitter i soffan och har fredagsmys med mig själv och voffsi. Bebis är också med och leker innanför hud och hinnor och vätskor. Emellanåt rör sig hela magen och då blir jag full i skratt för det ser roligt ut. Lite vemodigt att vi har eget fredagsmys och jag blir lite sorgsen, fast det är skönt också. Då tänker jag på alla som INTE ser fram emot fredag och helg för att det är två hela dagar som man måste vara hemma och vara med sin familj. Och då tänker jag att det lika gärna kan vara så här.

Jag är i alla fall inte irriterad på att nån annan inte går och tar hand om disken.

Jag har lagat GOD fredagsmysmat med massor av olika rotfrukter i ugn (billigt också!) och åt sojaburgare till det. Till efterrätt blev det popcorn. Skönt också att inte behöva dela med sig! :) Jag tycker det är spännande att mitt barn är uppfött på nästan enbart vegetarisk kost. Jag undviker allra helst alla livsmedel av animaliskt ursprung men äter mejeriprodukter och ägg då och då av praktiska skäl men föredrar alternativa produkter. Jag äter lite fisk ibland men har inte ätit kött på tolv år. Nåväl, vi får se hur bebisen ser ut när den kommer ut, kanske är ett stycke djur allt den skulle ha behövt därinne :)

Fredagsmysfrossa! Gött!

Magen fick i alla fall godkänt på mvc idag. SF-måttet låg kvar på 31 cm och har således inte ökat sen förra veckan och inte vikten heller. Hade det varit syndromet med för mycket fostervatten skulle SF-kurvan har rusat i väg bara på en veckas tid enligt barnmorskan, så de misstankarna är för närvarande avskrivna. Lyssnade på hjärta och det svischade på så fint! Den barnmorskan jag har nu är rolig men jag tror inte lika skarp som hon jag hade när den nuvarande var sjukskriven i två månader. Hon var en fena på att känna bebiskroppsdelar och hitta hjärta, jag tror min nuvarande har en mer social begåvning.

Vi diskuterade kring influensavaccinet och jag var en riktigt jobbig patient! En sån som jag själv blir irriterad på när jag har patienter. Jag ifrågasatte allt! Så vi bestämde att jag själv skulle ringa och diskutera med infektionskliniken och återkomma på måndag när jag hade bestämt mig. Jag tror jag har kommit fram till att jag ska vaccinera mig. Tydligen finns inga rapporter om att vaccinet skulle påverka barnet på något negativt sätt, däremot om jag skulle bli allvarligt sjuk i influensa kan det vara mycket riskabelt för bebis. Sen är ju vaccinet ganska hastigt och lustigt framtaget, typ förra året, så exakta eventuella risker och biverkningar är nog inte helt kartlagda.. Jag är nog löjlig men jag är bara orolig för barnet och vill inte vara en av dem som vaccinerade sig med nåt som visar sig vara det nya Neurosedyn! Typ. Men nu ska jag i alla fall ta det på måndag. Varför gjorde jag inte som alla andra och vaccinerade mig förra året så hade saken varit ur världen nu!

Mitt blodtryck var normalt och jag fick lite Niferextabletter med mig hem att testa för att se om jag blir lika dödssjuk av dem som av Duroferonet. Hoppas inte. Mina förmiddagar i sjuksängen och på toaletten är ju som bortblåsta sen jag uteslöt Duroferonet ur min kost och jag vill så klart ha ett hyvens hb men inte till det priset.

Vad mycket det finns att skriva, trots att mina dagar är hyfsat händelselösa och jag inte har nåt egentligt liv. Tänk om jag hade haft ett jobb och en familj då hade jag fått skriva en roman. Bestående av beskrivningar av min vardag. Kul. På eftermiddagen släpade jag mig till Friskis på träning. Det var bra! Varför gör man det inte bara? Och oftare. Så himla mycket skönare att gå dit än att inte göra det. Det funkade bra och jag blev inte på minsta vis utarbetad. Det jobbiga var att jag fick för mig att alla kollade på mig (paranoia) och bebis hoppade på min urinblåsa så jag fick gå ut och kissa två gånger under passet. Sen är vissa rörelser svårare än vanligt att göra, men det mesta går ju helt okej. Armhävningarna är nog den största skillnaden, jag orkar göra typ två stycken. Men så klart har inte har mina muskler hunnit anpassa sig till att plötsligt lyfta 10-12 kilo mer än vanligt, så det känns TUNGT.

Nu är jag sugen på vit choklad, har ännu inte hittat denna i affären trots att jag letat..